Så e jag ju förälder också…del 2

När då beskedet hade sjunkit in, och vi faktiskt vara ganska glada hela familjen, över äventyret som väntade. Då var det dax att börja förbereda. Fixa till en liten flytt till ett land 6 tidszoner västerut. Och det allra mesta av det förberedandet handlade inte om mitt nya jobb, utan om att flytta barnen. Först och främst började vi leta boende. Att få cykelavstånd till universitet var inte så prioriterat, utan att hitta en bra skola. Här finansieras skolorna av skatt på bostaden, så om det fanns en skola vi tyckte om, så behövde vi bo i den skolzonen. Privata skolor vill vi inte ha, och det hade vi heller inte råd med. Svensk skola ville vi definitivt inte ha, eftersom vi ville att barnen skulle komma in i kulturen ordentligt. Ja happ, public school, någonstans kring Baltimore – och sen då? Genom en fantastisk grupp på Facebook – Svenska i USA, kom jag i kontakt med några svenska mammor i Maryland. De tipsade mig om en hemsida där alla skolor var rankade och dessutom var alla skoldistrikten länkade till USAs motsvarighet till Hemnet. Det kändes ändå väldigt överväldigande. Men tipsen vi fick var att kolla på skolor med ranking på 8 eller högre och gärna utanför Baltimore city. Tydligen är det ett stående skämt (blandat med en hel del allvar) att när Baltimorebornas barn kommer i skolåldern så flyttar de ut på ”landet”. Vi hade en sådan otrolig tur, att en av kvinnorna som jag fått kontakt med på Facebook också hade ett hus att hyra ut i ett område som visade sig passa oss perfekt. Skönt med flyt, för det var mycket som skulle fixas!

När huset var klart och kontraktet påskrivet, pratade vi med skolförvaltningen i Baltimore county. -Ni är hjärtligt välkomna, men återkom när ni kan bevisa att ni bor i huset. Dvs när ni kan visa upp post adresserat till ert nya hus, gärna elräkning eller liknande. OK? Vi som ville vara ute i god tid. Det gick inte. Istället fick vi på hemmafronten förbereda flytten på annat sätt. Vi upprättade engelskskola på helgerna. Det innebar bla att vi satte lappar med engelska översättningar på så gott som varenda pinal i hela huset. Barnen skojar om det fortfarande. -Jag kunde engelska när jag flyttade hit, både dish washer, fridge och stove. Hm.. kanske inte allt för användbart när vi kom hit… Men min nervositet och barnens nervositet minskade trots allt något genom att göra något konkret. Vi köpte också hem övningsböcker i läsning och matte för de klasser som de skulle börja i sen, för att öva sig lite. Kanske lite mer pedagogisk upplägg på de än mina lappar 🙂

Vi fick förstås också prata med den svenska skolan som barnen skulle sluta i. Först och främst ville vi veta att de skulle kunna komma tillbaka till sina vanliga klasser om två år, men vi ville också få lite kläm på vad de skulle läsa i Sverige som de inte skulle läsa i USA. Sannolikheten att få lära sig nordisk historia och Norden och Europas geografi är väl inte alltför stor. Nu när vi varit iväg ett år känns allt det där väldigt avlägset, och vi kommer säkert behöva hjälpa barnen att ta igen ämnen när de kommer tillbaka. Vårt mål nu är att de ska utvecklas skrivmässigt i svenska under tiden vi e borta. Dessutom får de ju engelskan, riktig bra matteundervisning och naturkunskap – så förhoppningsvis är det inte alltför stora luckor när vi kommer hem.

Under året som gått här i USA har våra 2:e klassare och 5:e klassare hållt en del kontakt med sina svenska skolklasser. Båda har Skypat ett par gånger med klassen och vår tjej i 2:an fick i veckan ett underbart brev. Det var ett brev fullt med frågor som hennes klass samlat ihop och skickat. Frågor som ”Gillar du Donald Trump?”, ”Har du en fidget spinner?”, ”Kan du engelska nu?” och ”Har du fortfarande långt hår?” varvades i en härlig röra med små anekdoter från klassen. Underbart!! Och superbra skrivträning för henne att svara 🙂

Uncategorized 0

Så e jag ju förälder också… del 1

Ja, att åka iväg på postdok utomlands som 40-åring med familj och skolbarn är ju onekligen annorlunda än att sticka iväg då de flesta gör det. Kanske 10 år tidigare rentav. Kanske med sambo och ett dagisbarn. Kanske ännu tidigare som singel. I mitt ämne, arbetsterapi och hälsovetenskap är det inte så vanligt att man åker iväg på postdok överhuvudtaget. Jag tror det beror på fler anledningar. En anledning är att traditionen inte finns. Andra kan vara att många i vårt ämne är kvinnor och att man doktorerar lite senare dvs. har en rotad familj att ta hänsyn till. Jag tänkte skriva ett par inlägg om hur det är att vara förälder och åka på postdok utomlands. Detta inlägg handlar om att överhuvudtaget ta beslutet att åka. De andra två om hur vi fick förbereda lite annorlunda eftersom vi har skolbarn, och om hur jag försöker få ihop rollen som postdok med rollen som förälder.

Min man och jag hade länge drömt om att prova på att leva utomlands en period. Få känna hur livet är någon annanstans! När vårt första barn bara var några månader fick min man avslag på sin postdokansökan. Jag måste erkänna att jag var lättad. Jag ville inte åka. Inte då iallafall! Jag ville vara nära BCV, mamma, min syster, den svenska sjukvården mm mm. Med ett barn som gjorde att hela livet kändes nytt och oförutsägbart ville jag INTE flytta iväg till något ännu mer oförutsägbart. Tiden gick. Vi fick barn nummer två och barn nummer tre. Min mans karriär utvecklades, vi blev alltmer rotade in i vår lilla by med dagis, skola, barnens kompisar… Jag doktorerade och vi pratade hela tiden om att jag skulle söka postdok när jag blev klar. Men vi visste ju också att det var hiskeligt svårt att få anslag. Konkurrensen är ju väldigt hård. Så när jag fick veta att jag fått anslag från FORMAS för två år i USA – då tittade vi på varandra med panik i blicken. -Hjälp, vi ska åka!! – Hjälp, vill vi VERKLIGEN detta?

På jobbet var det klang och jubelsång, grattis och ryggdunk! Hemma var stämningen något mera pressad… Men visst ville vi åka, iallafall jag och min man. Vi fick besked 9 månader innan vi skulle åka. Vi berättade för barnen på söndagen efter vi fått veta. Och de kan fortfarande berättade i detalj, var vi satt, vad vi fikade på, vad som sades och hur de kände. Ett minne som etsade sig fast… Vår då 10-åring jublade, vår 7-åring förklarade att hon inte tänkte gå en enda dag i skola i USA om inte pappa var med hela tiden. Vår yngsta, 5-åringen, sa ingenting… Det visade sig att 9 månader var en lååång tid för barn att behöva vänta… Om jag skulle kunna göra om det skulle jag gärna berättat senare, men å andra sidan, hur undanhålla något sånt här från barnen när alla andra vet runtomkring?

Nu såhär i ”efterhand”, nu när vi är iväg, kommit på plats och landat i en ny vardag, vet jag att vi hade väldigt lite att oroa oss för. Barnen anpassade sig förvånansvärt lätt (iof med ovärderlig hjälp från nyfikna klasskamrater, specialundervisning i engelska och en fantastisk skolledning).

Jag tror nu ännu fastare att vi ger våra barn en ovärderlig gåva genom att åka iväg. Ett nytt språk, massor av äventyr och semestrar, stärkt självförtroende, nya vänner och lärdom om att alla människor och platser inte fungerar som vår lilla by hemma i Sverige. Jag är stolt över att få ge en sådan gåva till mina barn. En annan bonus har varit att vi blivit tightare som familj – syskonen är tightare, och vi har mer tid som föräldrar att umgås med våra barn. Vi lever inte ett lika inrutat liv här som i Sverige och det känns bra.

En anledning till att jag sökte postdok var att det skulle underlätta för min fortsatt karriär inom forskningen. En annan anledning var nyfikenheten på att lära mig nya saker och prova på en ny arbetsplats. En tredje anledning var att få prova på livet utomlands med min familj. En fjärde, att få visa barnen att världen inte ser likadan ut överallt. Som arbetsterapeut, forskare, fru och mamma var de två sista anledningarna precis lika viktiga som de två första – om inte lite viktigare… 🙂

Uncategorized 0

Besök i framtiden?

Senaste veckan har jag spenderat i Florida tillsammans med familjen på semester. Mycket mysigt, badigt, soligt, gott och skrattigt. Och för att kombinera nytta med nöje passade jag på att vara lite osvensk och kontakta en forskare som finns i Gainsville för att bjuda på lunch och få en pratstund. Professor Stephen Golant är kulturgeograf och miljögerontolog och arbetar i Gainsville, Florida University. Dr Golant har under senare tid jobbat mycket med teoretiska frågor och hans modell ”Residential Normalcy” är något jag fastnat för. Modellen skulle jag vilja använda som ram för mitt kommande arbete, men att gå från modell till operationalisering och verktyg för datainsamling är en lång process. Dr Golant ville gärna träffa mig, men jag hade visst underskattat Floridas storlek något. Det visade sig att det var 4 timmars bilresa mellan Gainsville och där vi hyrde vårt hus. Men Dr Golant erbjöd sig frikostigt att ses på halva vägen. Så, det blev en lunch, en mycket trevlig och inspirerande sådan. Och jag fick med mig hem en hel del att fundera över.

Dr Stephen Golant Foto: Florida University, Gainsville

Sunshine Skyway bridge. Inte en tokig väg till jobbet 🙂 Foto: Creative Commons Reagan76

Under veckan gick det inte heller att undgå att Florida har en stor andel äldre. Faktiskt, är Florida en av de delstater med allra störst andel äldre. Över 19% av befolkningen är över 65 år. Det är mycket för USA, och Florida är också ofta en ”testplats” vad gäller äldrefrågor. Det var faktiskt riktigt tydligt att det fanns så många äldre. Och, om det är så att alla stater snart kommer ha så stor andel äldre – ja då kanske mina spaningar kommer införas även i andra stater snart. Två spaningar gjorde jag – som åtminstone för en svensk äldreforskare är uppseendeväckande.

Först så fick jag lära mig om Floridas Silver Alert Program. När vi efter många timmar i bil, äntrade Florida, fick vi ganska snart se skyltar som på detta foto.

Silver Alert i Florida. Foto: http://elderaffairs.state.fl.us/doea/silver_alert.html

Sen ändrade tavlan över till registreringsnummer, bilmärke och årgång på bilen. Och polisens nummer att kontakta. Vi förstod ingenting. Efter lite googlande förstod vi att Silver Alert Program är ett sätt att efterlysa dementa/förvirrade äldre personer som försvunnit i sin bil. Om någon såg bilen skulle man meddela polisen och hjälpa personen tillbaka hem till sin familj eller boende. Va? Vilket system!? Nu vet jag inte hur vanligt det är, men om man bygger upp ett sådant system kan det ju inte vara helt ovanligt… Florida började med detta, men många andra delstater har tagit efter. Kommer det komma till Sverige månne? 🙂 Om du vill läsa mer om detta fascinerande system så finns en Wikipediasida här!

Min andra spaning, och bevis för att andelen äldre verkligen märks, hittade jag på Disney World av alla ställen. Först kommenterade min man att det var ovanligt väl handikappanpassat för att vara i USA. (Jodå, jag har lärt upp honom väl 🙂 ). Vi skojade om att det nog är för att så många mor- och farföräldrar tar sina barnbarn till Disney World. Sen insåg vi att tillgängligheten var gjord för att alla elscootrar skulle kunna komma fram. Elscootrar? Jo de e ju bra att de som kör elscooter kan åka dit. Det är inte bara de… Överallt fanns det elscootrar för utlåning runtom i parken. Och visst, det blev ju en hel del steg att ta mellan olika attraktioner. Vi gick 10 km första dagen och 11 andra. För den som av olika skäl inte tyckte sig kunna gå dessa sträckor fanns elskootrar. Jag skojar inte om var 20:e person hade en elscooter. Som vän av fysisk aktivitet i vardagen har jag lite svårt för just detta användningsområde. Men det e klart, efterfrågan formar utbud. I Sverige kan man få en elscooter utskrivnen som tekniskt hjälpmedel efter att behov och funktionshinder verkligen prövats. Här finns de på öppna marknaden, så om folk hellre vill köra runt i en mataffär eller i en nöjespark, varför inte köpa in en bunke och få fler nöjda kunder? 🙂

Titta noga, hur många elscootrar kan du se?

Uncategorized 0

Aging in (the right) place

Recently, I held a seminar at Johns Hopkins University School of Nursing on housing for older people – and why we sometimes need to be critical to aging-in-place policies. It was a based on my previous research on aging in place interventions and residential mobility of older adults. The seminar was titled Aging in (the right) place – A Swedish perspective of housing in old age. The seminar was recorded and can be accessed here. You are more than welcome to contact me if you wish to discuss this topic further!

 

Uncategorized 0

100-års firande av arbetsterapi

Nyligen avslutade Amerikanska föreningen för arbetsterapeuter, AOTA, sin årliga konferens. Det var extra allt i år eftersom yrket firar 100-årsjubileum. Konferensen hölls i Philadelphia, dvs nästgårds från Baltimore, så jag var ju tvungen att åka dit. Jag har aldrig deltagit förut och även om jag bara var med en dag på konferensen så var det mycket som var överrumplande och överraskande.

  • Över 14.000 arbetsterapeuter deltog. Fjorton tusen?!?!! Helt galet många. (Så många finns det ju inte i hela Sverige 🙂
  • Fåtalet presentationer beskrev forskningsresultat.
  • Invigningen som stundtals påminde om finalen på Melodifestivalen fick mig att känna mig stolt över att vara arbetsterapeut, glad över att vara gäst i USA och danssugen som i 20-årsåldern.
  • Kul att se studenter, studenter, studenter överallt.

Mycket folk…

Jag deltog mycket för att nätverka, och det blev det en del också. Först och främst käkade hela den svenska delegationen 🙂 middag kvällen innan. Dvs Ida Kåhlin, Anders Kottorp och jag. Ida känner jag ju väl, men Anders var en ny bekant. Spännande att höra hur han hade det i Chicago, där han varit professor i 3 år. Dessförinnan på Karolinska.

Ida, Anders o jag. Foto: Ida.

På en presentation råkade jag sitta brevid en lärare i arbetsterapi på Towson University. Otippat men toppen! Towson University har det enda arbetsterapiprogrammet i Maryland, så nu ska jag dit och hälsa på. Kul!

För 100-årsjubileumet hade AOTA gjort en film om arbetsterapins historia. Och den var riktigt bra. Jag rekommenderar alla studenter (ja, och arbetsterapeuter över huvudtaget) att titta på den. De fångade väl hur samhällets utveckling, krig och sociala normer format och efterfrågat vår profession. Länken till filmen hittar du här!

Det brukar inte vara många svenska arbetsterapeuter som åker på denna konferens. Och för den extra forskningsinbitne är det kanske inte den bästa konferensen. Men för att hålla sig uppdaterad om vad som händer på fältet, nya användbara appar, kvalitetsutvecklingsprojekt, om skol-ATs möjligheter och utbildning i arbetsterapi är detta ett excellent möte. Så, för lärare på arbetsteraputprogrammen i Sverige tror jag många skulle ha behållning av denna konferens. Nästa år är den i Salt Lake City i Utah. Fundera på saken!

Studenter och lärare beskrev hur de utvecklade en praktikplats på deras utbildning. Som senare utvecklades till en permanent plats där arbetsterapeutstudenter ledde aktivitetsgrupper för interner i att utbilda servicehundar. Man kunde senare visa att interner som deltog i programmet i lägre grad återföll i brott. Genialt och meningsfullt! Kontaktpersonernas namn finns på bilden – om du vill veta mer.

Uncategorized 0

Etikansökan inlämnad

-Iiihh! Jag som inte ens en gång har gjort en etikansökan i Sverige, har nu tagit mig igenom lite amerikansk, akademisk byråkrati och lämnat in en etikansökan här. Jag har ansökt om att göra en kvalitativ studie kring hur äldre personer med låg inkomst funderar kring kvarboende och flytt. Jag har ju gjort en motsvarande studie i Sverige/Tyskland och då presenterade vi i artikeln ett teoretiskt begrepp – ”residential reasoning”. Min förhoppning är nu att ytterligare kunna fördjupa mig i detta genom att förstå hur personer i en helt annan kontext, med helt andra förutsättning (och mindre valmöjligheter) resonerar. Jag hoppas att etikansökan går igenom så att jag kan fortsätta på detta teoretiska spår som jag ju vurmar mycket för också.

Denna vecka har jag också känt att mitt ”international mobility grant” från FORMAS varit extra international. Denna vecka har jag skypat med kollega i Nederländerna om en konferenspresentation, en kollega i Australien om ett kommande samarbetsprojekt, en kollega i Östersund om något som förhoppningsvis ska utmynna i ett projekt och så lite eget privat skypande med vän i Canada och familjen hemma i Sverige. Tack, tack, tack för wifi, Skype och Messenger!

Fast hur hi-tech det än är, så är det denna hushållspapper-teskedsinstallation som funkar bäst 🙂

 

Uncategorized 0

Snow day och 100-årsjubileum

Igår höll universitetet stängt pga snöovädret. I en hel vecka hade det pratats på nyheterna om en snow blizzard som skulle passera bla Maryland. Hos oss skulle det bli 8-12 inches snö. Nu blev det inte så mycket snö, knappt en decimeter. Men det var tillräckligt för att både universitet och barnens skola tog en ”snow day” och stängde verksamheten. Tydligen är det vanligt här. Barnens skola stänger om det är mer än 3 cm snö på vägarna där skolbussarna behöver köra (utan vinterdäck). Van vid svenskt väder och mentaliteten ”Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” så känns detta något överdrivet. Men här i Maryland verkar det kunna komma mycket snö på kort tid, och dessutom ligger den sällan mer än några dagar (det var inte längesedan vi hade över 20 grader varmt…) Så kanske är det inte så dumt att stänga ner vissa verksamheter och satsa på snöröjning och framkomlighet till änu viktigare verksamheter som sjukhus och sånt. Nåja, familjen fick en skön dag i snön med vinterns första riktiga pulkaåkning och idag tar jag mig till jobbet igen.

Såhär svårt var snöläget utanför köksfönstret

I dagarna firas också 100-årsjubileet av yrket och ämnet arbetsterapi i USA. På Twitter hittar man mycket intressant under #OTcentennial, och snart, snart ska jag på spännande arbetsterapikonferens i Philadephia. Försöker för tillfället kontakta en del kollegor som jag läst många artiklar av som jag hoppas kunna få lite prattid med där. Vi får väl se hur det går. -Visitkort?! Jag har inga visitkort, borde jag det?.. På sätt och vis känns det lite gammeldags. Jag har tryckt upp kort vid Lunds universitet två gånger. Minsta beställningen var 100 stycken, tror att jag hade minst 70 över varje gång… I dessa monderna, elektroniska tider – vad skulle man kunna ha istället? Ett kort med webbadressen till Google Scholar? Twitternamnet?… Hm…

Uncategorized 0

Att designa och testa interventioner

Två nya böcker att insupa. Uppladdning inför sommarskola i juni!

Uncategorized 0

Tack för kaffet!

Idag fick jag förmiddagsfika med min vän Cecilia. Ja, alltså över Skype, och för henne var det eftermiddagskaffe, men annars var det precis som vanligt 🙂 Kaffe, skratt och livsviktigt ältande 🙂 Och bara för att hon är fysioterapeut vill jag visa vilken fantastisk uppgradering jag gjort av min kub. Jag har höj- och sänkbart bord nuförtiden. Beställt på Amazon. Färdigmonterat. Man höjer och sänker precis till den höjd man själv vill ha. Underbart. I Lund sprang jag runt i huset hur mycket som helst, men här, där jag inte undervisar, så blir det mååånga sittande timmar.

Även små kuber kan uppgraderas, nu växlar jag mellan att stå och sitta.

Uncategorized 0

Aging (in the right) place

Jag har gått på många seminarier sen jag kom hit. En massa spännande på alla möjliga och omöjliga håll av universitetet. Nyligen fick jag lyssna på en provföreläsning av Eric Jutkowitz. Han är hälsoekonom och håller på att avsluta sina doktorandstudier, men har redan en diger och imponerande artikellista på ResearchGate (62 stycken…) Han beskrev vad man ska tänka på under design och genomförande av randomiserade kontrollerade studier så att det ska kunna gå att göra hälsoekonomiska analyser i efterhand. Han delade med sig av många tänkvärda detaljer. Provföreläsning? Jo det är en del i rekryteringsprocessen av all ny personal, och alla som lyssnade fick lämna in omdöme efteråt. Oavsett om det blir anställning eller ej, så var det mycket lärorika 60 minuter. Jag har som sagt lyssnat på många seminarier, men nu är det min tur att vara aktiv. Seminarieserien ”The issue is…” är egntligen mest foksuerad på interventionsstudier, men tar ibland upp andra ämnen av allmänintresse för flera. Aging-in-place är ett väldigt tydligt mål här för många forskningsprojekt, så att kritisera det lite grand känns lite smånervöst… Nåja, jag hoppas kunna berätta om mina resultat från avhandlingen, problematisera kvarboendeprincipen och få lite input på min intervention i vardande… -Iiihhh!!

Uncategorized 0