Kommunal arbetsterapi för äldre – äntligen evidens

Arbetsterapeutkollegor i Belgien har gjort en viktigt studie. De har granskat olika projekt där äldre hemmaboende personer fått arbetsterapeutiska insatser. De har gjort en så kallad systematisk review och en metaanalys där de grupperat ihop reslutaten och analyserat den totala effekten som alla studierna tilsammans visar. De har följt Cochranes direktiv om litteraturstudier och jag blir lika imponerad varje gång jag ser en sådan. En otroooolig massa jobb!

Det är studier som dessa som gör att man kan avgöra om det finns evidens i ett område. Alltså, för att få svart på vitt att olika arbetsterapeutiska insatser fungerar måste först insatsen granskas i en randomiserad kontrollerad studie, där intervention jämförs mot en kontrollgrupp. Tillräckligt många sådana måste genomföras för att de ska kunna sammanställas och sen kan man avgöra om det finns evidens eller inte. Förhoppningsvis gör det det. Inom arbetsterapi gör vi så mycket som vi inte har evidens för. Det betyder inte att det inte är bra insaster. Vi vet genom våra klienters utsagor om det vi gör har någon betydelse eller inte. Många viktiga insatser görs hela tiden! Men vi har inte bevisen svart på vitt. Då är det detta som krävs. Och bevis svart på vitt? Jo, de som fördelar skattepengarna vill ha bevis svart på vitt. Annars är det lätt att bli bortprioriterad i spartider… Vad vill jag säga med detta? Jo, om du någon gång får möjligheten att i någon omfattning bidra till dethär utvecklingsarbetet och forskningen – ta då chansen! Vi måste hjälpa till allihopa, hela tiden för att samal på goda utsagor och hårda bevis.

Vad visade metayntesen då? Jo, samtlig studier förbättrade de äldre personernas ADL-förmåga, social delaktighet och rörelseförmåga! Gött, det visste vi ju – men här är bevisen! 🙂

Vill du veta mer finns en länk till artikeln här!

Uncategorized 0

Internetanvändning bland äldre personer

Internetstiftelsen i Sverige ger ut en årlig rapport om internetvanor i Sverige. De absolut mest spännande siffrorna att läsa rör äldre personer. Där sker utveckling varje år! Och i en tid när alltmer sjukvårdsinsaster och service kan nås och användas med stöd av teknik och internet, är detta en rapport som äldreforskare som jag bör följa. Visste du förresten?…

  • 56% av personer 76 år och äldre använder regelbundet internet.
  • 21% använder internet i sin mobil dagligen (jmf med 76% av hela befolkningen).
  • Yngre personer värderar information från nätet mer skeptiskt än äldre personer, som i större utsträckning anser att de mesta de tar del av via internet är pålitligt.
  • Majoriteten av personer 76 år och äldre har handlat i webshop via internet.
  • 46% av personer 76 år och äldre använder Facebook ibland, det är en ökning med hela 36% på ett år!

Rapporten finns i sin helhet här!

Uncategorized 0

SAFELIFE startar och blir LIVE-LIFE

Jag har blivit inbjuden att delta i forskarteamet i en liten pilotstudie som ska undersöka om en fallpreventionsinsats kan vara bättre än det som redan finns. Min mentor Sarah Szanton är P.I och jag förutom att vara en i teamet blivit ansvarig för utvecklingen och genomförandet av interventionen och ansvarig för fidelity. Det var bra timing för mig, med min postdok, och jag får nu väldigt handfast lära mig mer om hur man i praktiken utför en blindad, randomiserad, kontrollerad studie. Mycket spännande! Insatsen kallde vi först SAFELIFE men nu är den omdöpt till LIVE-LIFE. LIVE-LIFE är en insats som riktar sig mot äldre personer som bor hemma men som fallit tidigare. Insatsen leds av en arbetsterapeut men drar nytta av många olika expertområden. Och vitsen med insatsen är att inte bara en risk för fall ska åtgärdas utan fyra. Först lär sig personen ett hemmaträningsprogram för att förbättra styrka och balans, sen görs en husgenomgång för att se miljöhinder som kan åtgärdas. Dessutom görs ett syntest och en läkemedelsgenomgång. Miljöhindren tas bort av en hantverkare och läkemdelsgenomgången gör en farmaceut. Varför är då en arbetsterapeut lämplig att leda en sånhär intervention? Jo, träningsprogrammet görs genom att väva in det i personens dagliga vanor och aktiviteter. För att kunna göra det krävs goda kunskaper om hur vanor bildas och förändrad, hur dagliga aktivietter och vanor kan se ut och hur man kan motivera till aktivitet genom att använda aktivitetsmål. Just denna del, LiFE, är en metod framtagen av professor Lindy Clemson i Australien. Lifestyle Integrated Functional Exercise har bevisats effektivt, deltagarna faller mer sällan, får bättre benstyrka och balans och forsätter i större utsträckning med träningsprogrammet än vad personer gjorde som fick testa att gå till gym. Lindy deltar som konsult i LIVE-LIFE projektet också och förutom att hon är en väldigt trevlig person, så har hon också massor av erfarenhet att dela med sig av.

Kelly, är vår arbetsterapeut som ger interventionen. Hon ska snart igång med sin tredje deltagare och jag följer nyfiket hur allt går. Jag verkar som handledare, bollplank men även kontrollant. En viktig del i en RCT studie är ju att interventionsprotokollet hålls och att alla i interventionsgruppen får likvärdig insats. I praktiken så gör Kelly ljudinspelningar av besöken och de har vi som underlag när vi diskuterar och följer upp hur det går.

Misstänker att sista ordet inte är skrivet om dethär projektet 🙂

Uncategorized 0

Bristande statistikkunskaper och djur som piggar upp

Å denna snablans statistik. Jag har inga ursäkter. Kan inte skylla på något. För att vara postdok kan jag för lite statistik. Ååå vad det får mig att känna mig begränsad. När jag var doktorand gjorde jag två kvalitativa och två kvantitativa studier. Jag var nöjd med det då. Ville få en bred utbildning. Och oftast är jag nöjd med det – kan lite av varje. Men just nu, när jag vill jobba med spännande öppna amerikanska databaser, då tänker jag att jag inte kan nåt om något… Riktigt så är det ju inte förstås, men när jag jämför mig med postdocs på JHU så har de fått en imponerande skolning i statistiska metoder. Och ibland ligger språket mig lite till last i seminarier när vi diskuterar avancerade analyser. Sen finns det väl en gräns för hur länge jag får beklaga mig, det blev dax att göra något åt det! Sedan i maj jobbar jag tillsammans med en väldigt duktig statistiker som jag lär mig massor av efterhand som analyserna görs. Jag använder en del av mina medel för att betala för den tjänsten, för jag vill verkligen lära mig och inte bara få analysen gjord. Skönt att ha medel till det. Ungefär samtidigt började jag söka runt efter onlinekurser i statistik. Det slutade med att jag började en MOOC som är helt online, men läraren sitter i huset brevid, på Bloomberg School of Public Health 🙂 Att hoppa in i doktorand- eller postdockurser visade sig vara väldigt komplicerat fastän att jag är på plats, så detta blev en bra lösning. Så just nu går jag en kurs i regressionmodeller. Matnyttig, men tufft att vara student igen 🙂 Jag tror att jag i hela min forskarkarriär (iochförsig inte helt klart hur lång den blir…) behöver utveckla och repetera statistikkunskaper och engelskkunskaper… Ja det där med språkkunskaper för bli ett annat inlägg. Det är ett kapitel för sig.

Men, när självförtroendet och statistikkunskaperna hölls sig på en väldigt grund nivå så blev jag desto gladare när jag körde in på min bostadsgata för ett tag sedan. -Tvättbjörnsungar! -Ååååhhh!!! Racooooons! I ett år har jag väntat och letat efter dessa nattdjur och nu äntligen fick jag se dem. Omedelbart fick jag lägga ut en bild på Facebook till min kära kollega Lena-Karin Erlandsson vid Lunds universitet. Lena-Karin var ett stort stöd när vi skulle åka iväg, och det var spännande att höra om hennes erfarenheter när hon och hennes man var i Californien/Oregon. Där det också fanns tvättbjörnar… Jag har inte matat dem direkt ur handen ännu (faktiskt avråder hela grannskapet mig unisont å de starkaste att närma mig dessa djur som är sötast på håll) men det kanske kommer… 🙂

Uncategorized 2

På hembesök hos äldre i Baltimore

I slutet av juni var det så dax. Dax för egen datainsamling till en kvalitativ studie om hur äldre uppfattar sin boendesituation och hur de tänker inför framtiden. Jag har gjort en tidigare studie på samma ämne hemma i Sverige. Det var en del av min avhandling. Frågorna handlade då om vilka möjligheter de äldre personerna hade om hälsan blev sämre. Möjligheter till att bo kvar, möjligheter till att flytta. Deras hälsa skilde sig mycket åt men en sak hade de gemensamt, deras ekonomiska standard var rimlig eller tom bra. Och de bodde alla i ett land med rimligt frikostig omsorg för äldre. Sen jag kom till Baltimore har jag blivit allt mer fascinerad av hur äldre tänker om sitt liv, boende och framtiden när man inte har så mycket resurser. När de uppenbara valmöjligheterna som finns i Sverige helt enkelt inte existerar. Om man inte har en väldigt stor plånbok… Och det finns många i Baltimore som inte har en stor plånbok.

Jag besökte 12 äldre personer, alla med mycket begränsade medel. De första två intervjuerna var lite stappliga. Jag var nervös. Orolig att min egelska inte skulle räcka. Att jag inte skulle förstå nyanserna i vad de uttryckte eller att språket skulle vara ivägen för att få någon form av allians. Så blev det också. Helt ok intervjuer men inte…bra intervjuer. Användbara, men inte nåt speciellt. Jag vet inte vad som hände, men sen släppte det. Från tredje intervjun, då blev det roligt, och spännande och på riktigt! I januari ska jag träffa dem igen, jag längtar redan! För att inte tala om att hugga in i analyserna!

Dax för intervju!

På väg mot nästa person at intervjua. Gatorna kantas av radhus, radhus…

…och radhus.

Uncategorized 0

Summer Research Institute on Behavioral Interventions

Äntligen var det dax! Första veckan i juni skulle sommarskolan gå av stapeln. Sommarskolan som arrangeras av lärarna vid Johns Hopkins University, ledd av min mentor Laura Gitlin. Sommarskolan utbildar i interventionsforskning och har ett starkt fokus på insatser för äldre personer. Ett av mina mål med min postdokperiod är att blir slipad inom just detta område, så förväntningarna var höga. Att utveckla och designa en intervention, att pilottesta och testa i randomiserade kontrollerade studier. Att skala upp och implementera i samhället. Så spännande! Alla lärarna hade två saker gemensamt. 1) De hade genomfört många framgångsrika interventionsstudier 2) De hade gjort många misstag på vägen. Och de var generösa att dela med sig av sina erfarenheter. Kursen är dyr  – närmre 30.000 sek för 3 dagar, så att inte så många från Sverige sökt sig hit är förståeligt. Men i år kom faktiskt tre svenska deltagare – och en av dem var min kollega från Lund, Maria. Så himla kul att ses. Vi hade fullmatade dagar men hann med att prata litegrand i pauserna ändå och en av kvällarna blev det middag hemma hos oss. Jag tror att barnen bubblade på minst lika mycket som vi…

Laura hälsade oss välkomna men höll också i mycket undervisning. Bla om vad man ska tänka på när man söker anslag för interventionsforskning.

   

George Reebok and Roland Thorpe, diskuterade vikten av genomtänkta kontrollgrupper och hur man ser till att minoriteter också inkluderas i de randomiserade kontrollerade studierna.

Här står jag o Maria alldeles ödmjuka 🙂 🙂

“A PLACE where exceptional PEOPLE discover POSSIBILITIES that forever change their lives and the world.”

 

 

Uncategorized 0

Tågresa till Boston…

…för besök på AOTF´s årliga konferens för juniora forskare i arbetsterapi. Anders Kottorp som är professor i arbetsterapi i Chicago tipsade om denna informella, lilla konferens. Tack vare Anders kom jag med på ett hörn i sista stund och det är jag mycket glad för. AOTF är AOTA´s (Amerikanska förbundet för arbetsterapeuter) forskningsstiftelse. Jag som var lite förvirrad på 100-års konferensen i Philadelphia, hittade nu vad jag sökte efter där – forskare och forskning!

Två dagar i Boston med 7 timmars underbar tågresa längs östkusten. Amtraktågen (USAs motsvarighet till SJ) funkar riktigt bra, är bekväma och har bra nätuppkoppling. Så jag förla helt enkelt två arbetsdagar på tåget och två dagar på konferens.

Fin utsikt genom fönstret när jag passerade genom 5 delstater.

Konferensen hölls för 6:e gången och tydligen arrangeras den av en liten ideell kärna av forskare från fyra av de främsta arbetsterapeutprogrammen i USA. De ligger i Boston, Pittsburgh, Chicago och St. Lois. Förutom att jag fick ett litet smörgåsbord av amerikansk forskning så fick jag också lite inblick i hur det är att var junior forskare. I arbetsterapi kan man både ta en doktorsexamen, PhD, likt vår i Sverige, men man kan också bli en clinical doctor. Annorlunda mot Sverige är också att arbetsterapeutprogrammen har olika antagningskrav på sina studenter och olika mycket forskningsanknuten undervisning. På vissa platser måste man ha läst två år på universitetet först, så att man får en mastersexamen i arbetsterapi, på andra ställen är krävs en master för att bli antagen. På vissa, inga krav på universitetspoäng alls innan start. Dvs som vi hemma i Sverige…

Jag hade sett fram mycket emot att lyssna på Susy Stark, en bostadsanpassningsforskare av rang, men tyvärr hade hon fått förhinder. Däremot träffade jag en av hennes doktorander. Jag träffade också Janet, en arbetsterapeut från Canada, som nu försökte slå sig fram på en tjänst med sk tenure track. Vi hade många intressant diskussioner om occupational science, arbetsterapi, skattebaserad och ickeskattebaserad sjukvård och lite annat smått och gott.

Förr hörde jag ofta att arbetsterapiforskningen i USA var antingen extremt funktionsinriktad (inte aktivitetsinriktad) eller handlade om barn, barn och barn. Så uppfattade jag det inte på denna konferens, det fanns definitivt en mångfald. Men visst märker man att fokus på funktion ligger kvar. Kändes både konstigt och bra att vi i Sverige på många sätt är i framkanten. Lilla vi? Och stora USA? Lilla vi! 🙂

Efter minglet blev jag introudcerad till amerikansk GB sandwich. Hemlagad choclate chip coockies, med kulglass emellan. Mmm…vilket stället 🙂

Till min stora förvåning hittade jag LIFE här. Det ska ju jag jobba med!?! Fortsättning följer…

Fin cityvy av Boston direkt när jag kom av tåget.

Uncategorized 0

Så e jag ju förälder också…del 2

När då beskedet hade sjunkit in, och vi faktiskt vara ganska glada hela familjen, över äventyret som väntade. Då var det dax att börja förbereda. Fixa till en liten flytt till ett land 6 tidszoner västerut. Och det allra mesta av det förberedandet handlade inte om mitt nya jobb, utan om att flytta barnen. Först och främst började vi leta boende. Att få cykelavstånd till universitet var inte så prioriterat, utan att hitta en bra skola. Här finansieras skolorna av skatt på bostaden, så om det fanns en skola vi tyckte om, så behövde vi bo i den skolzonen. Privata skolor vill vi inte ha, och det hade vi heller inte råd med. Svensk skola ville vi definitivt inte ha, eftersom vi ville att barnen skulle komma in i kulturen ordentligt. Ja happ, public school, någonstans kring Baltimore – och sen då? Genom en fantastisk grupp på Facebook – Svenska i USA, kom jag i kontakt med några svenska mammor i Maryland. De tipsade mig om en hemsida där alla skolor var rankade och dessutom var alla skoldistrikten länkade till USAs motsvarighet till Hemnet. Det kändes ändå väldigt överväldigande. Men tipsen vi fick var att kolla på skolor med ranking på 8 eller högre och gärna utanför Baltimore city. Tydligen är det ett stående skämt (blandat med en hel del allvar) att när Baltimorebornas barn kommer i skolåldern så flyttar de ut på “landet”. Vi hade en sådan otrolig tur, att en av kvinnorna som jag fått kontakt med på Facebook också hade ett hus att hyra ut i ett område som visade sig passa oss perfekt. Skönt med flyt, för det var mycket som skulle fixas!

När huset var klart och kontraktet påskrivet, pratade vi med skolförvaltningen i Baltimore county. -Ni är hjärtligt välkomna, men återkom när ni kan bevisa att ni bor i huset. Dvs när ni kan visa upp post adresserat till ert nya hus, gärna elräkning eller liknande. OK? Vi som ville vara ute i god tid. Det gick inte. Istället fick vi på hemmafronten förbereda flytten på annat sätt. Vi upprättade engelskskola på helgerna. Det innebar bla att vi satte lappar med engelska översättningar på så gott som varenda pinal i hela huset. Barnen skojar om det fortfarande. -Jag kunde engelska när jag flyttade hit, både dish washer, fridge och stove. Hm.. kanske inte allt för användbart när vi kom hit… Men min nervositet och barnens nervositet minskade trots allt något genom att göra något konkret. Vi köpte också hem övningsböcker i läsning och matte för de klasser som de skulle börja i sen, för att öva sig lite. Kanske lite mer pedagogisk upplägg på de än mina lappar 🙂

Vi fick förstås också prata med den svenska skolan som barnen skulle sluta i. Först och främst ville vi veta att de skulle kunna komma tillbaka till sina vanliga klasser om två år, men vi ville också få lite kläm på vad de skulle läsa i Sverige som de inte skulle läsa i USA. Sannolikheten att få lära sig nordisk historia och Norden och Europas geografi är väl inte alltför stor. Nu när vi varit iväg ett år känns allt det där väldigt avlägset, och vi kommer säkert behöva hjälpa barnen att ta igen ämnen när de kommer tillbaka. Vårt mål nu är att de ska utvecklas skrivmässigt i svenska under tiden vi e borta. Dessutom får de ju engelskan, riktig bra matteundervisning och naturkunskap – så förhoppningsvis är det inte alltför stora luckor när vi kommer hem.

Under året som gått här i USA har våra 2:e klassare och 5:e klassare hållt en del kontakt med sina svenska skolklasser. Båda har Skypat ett par gånger med klassen och vår tjej i 2:an fick i veckan ett underbart brev. Det var ett brev fullt med frågor som hennes klass samlat ihop och skickat. Frågor som “Gillar du Donald Trump?”, “Har du en fidget spinner?”, “Kan du engelska nu?” och “Har du fortfarande långt hår?” varvades i en härlig röra med små anekdoter från klassen. Underbart!! Och superbra skrivträning för henne att svara 🙂

Uncategorized 0

Så e jag ju förälder också… del 1

Ja, att åka iväg på postdok utomlands som 40-åring med familj och skolbarn är ju onekligen annorlunda än att sticka iväg då de flesta gör det. Kanske 10 år tidigare rentav. Kanske med sambo och ett dagisbarn. Kanske ännu tidigare som singel. I mitt ämne, arbetsterapi och hälsovetenskap är det inte så vanligt att man åker iväg på postdok överhuvudtaget. Jag tror det beror på fler anledningar. En anledning är att traditionen inte finns. Andra kan vara att många i vårt ämne är kvinnor och att man doktorerar lite senare dvs. har en rotad familj att ta hänsyn till. Jag tänkte skriva ett par inlägg om hur det är att vara förälder och åka på postdok utomlands. Detta inlägg handlar om att överhuvudtaget ta beslutet att åka. De andra två om hur vi fick förbereda lite annorlunda eftersom vi har skolbarn, och om hur jag försöker få ihop rollen som postdok med rollen som förälder.

Min man och jag hade länge drömt om att prova på att leva utomlands en period. Få känna hur livet är någon annanstans! När vårt första barn bara var några månader fick min man avslag på sin postdokansökan. Jag måste erkänna att jag var lättad. Jag ville inte åka. Inte då iallafall! Jag ville vara nära BCV, mamma, min syster, den svenska sjukvården mm mm. Med ett barn som gjorde att hela livet kändes nytt och oförutsägbart ville jag INTE flytta iväg till något ännu mer oförutsägbart. Tiden gick. Vi fick barn nummer två och barn nummer tre. Min mans karriär utvecklades, vi blev alltmer rotade in i vår lilla by med dagis, skola, barnens kompisar… Jag doktorerade och vi pratade hela tiden om att jag skulle söka postdok när jag blev klar. Men vi visste ju också att det var hiskeligt svårt att få anslag. Konkurrensen är ju väldigt hård. Så när jag fick veta att jag fått anslag från FORMAS för två år i USA – då tittade vi på varandra med panik i blicken. -Hjälp, vi ska åka!! – Hjälp, vill vi VERKLIGEN detta?

På jobbet var det klang och jubelsång, grattis och ryggdunk! Hemma var stämningen något mera pressad… Men visst ville vi åka, iallafall jag och min man. Vi fick besked 9 månader innan vi skulle åka. Vi berättade för barnen på söndagen efter vi fått veta. Och de kan fortfarande berättade i detalj, var vi satt, vad vi fikade på, vad som sades och hur de kände. Ett minne som etsade sig fast… Vår då 10-åring jublade, vår 7-åring förklarade att hon inte tänkte gå en enda dag i skola i USA om inte pappa var med hela tiden. Vår yngsta, 5-åringen, sa ingenting… Det visade sig att 9 månader var en lååång tid för barn att behöva vänta… Om jag skulle kunna göra om det skulle jag gärna berättat senare, men å andra sidan, hur undanhålla något sånt här från barnen när alla andra vet runtomkring?

Nu såhär i “efterhand”, nu när vi är iväg, kommit på plats och landat i en ny vardag, vet jag att vi hade väldigt lite att oroa oss för. Barnen anpassade sig förvånansvärt lätt (iof med ovärderlig hjälp från nyfikna klasskamrater, specialundervisning i engelska och en fantastisk skolledning).

Jag tror nu ännu fastare att vi ger våra barn en ovärderlig gåva genom att åka iväg. Ett nytt språk, massor av äventyr och semestrar, stärkt självförtroende, nya vänner och lärdom om att alla människor och platser inte fungerar som vår lilla by hemma i Sverige. Jag är stolt över att få ge en sådan gåva till mina barn. En annan bonus har varit att vi blivit tightare som familj – syskonen är tightare, och vi har mer tid som föräldrar att umgås med våra barn. Vi lever inte ett lika inrutat liv här som i Sverige och det känns bra.

En anledning till att jag sökte postdok var att det skulle underlätta för min fortsatt karriär inom forskningen. En annan anledning var nyfikenheten på att lära mig nya saker och prova på en ny arbetsplats. En tredje anledning var att få prova på livet utomlands med min familj. En fjärde, att få visa barnen att världen inte ser likadan ut överallt. Som arbetsterapeut, forskare, fru och mamma var de två sista anledningarna precis lika viktiga som de två första – om inte lite viktigare… 🙂

Uncategorized 0

Besök i framtiden?

Senaste veckan har jag spenderat i Florida tillsammans med familjen på semester. Mycket mysigt, badigt, soligt, gott och skrattigt. Och för att kombinera nytta med nöje passade jag på att vara lite osvensk och kontakta en forskare som finns i Gainsville för att bjuda på lunch och få en pratstund. Professor Stephen Golant är kulturgeograf och miljögerontolog och arbetar i Gainsville, Florida University. Dr Golant har under senare tid jobbat mycket med teoretiska frågor och hans modell “Residential Normalcy” är något jag fastnat för. Modellen skulle jag vilja använda som ram för mitt kommande arbete, men att gå från modell till operationalisering och verktyg för datainsamling är en lång process. Dr Golant ville gärna träffa mig, men jag hade visst underskattat Floridas storlek något. Det visade sig att det var 4 timmars bilresa mellan Gainsville och där vi hyrde vårt hus. Men Dr Golant erbjöd sig frikostigt att ses på halva vägen. Så, det blev en lunch, en mycket trevlig och inspirerande sådan. Och jag fick med mig hem en hel del att fundera över.

Dr Stephen Golant Foto: Florida University, Gainsville

Sunshine Skyway bridge. Inte en tokig väg till jobbet 🙂 Foto: Creative Commons Reagan76

Under veckan gick det inte heller att undgå att Florida har en stor andel äldre. Faktiskt, är Florida en av de delstater med allra störst andel äldre. Över 19% av befolkningen är över 65 år. Det är mycket för USA, och Florida är också ofta en “testplats” vad gäller äldrefrågor. Det var faktiskt riktigt tydligt att det fanns så många äldre. Och, om det är så att alla stater snart kommer ha så stor andel äldre – ja då kanske mina spaningar kommer införas även i andra stater snart. Två spaningar gjorde jag – som åtminstone för en svensk äldreforskare är uppseendeväckande.

Först så fick jag lära mig om Floridas Silver Alert Program. När vi efter många timmar i bil, äntrade Florida, fick vi ganska snart se skyltar som på detta foto.

Silver Alert i Florida. Foto: http://elderaffairs.state.fl.us/doea/silver_alert.html

Sen ändrade tavlan över till registreringsnummer, bilmärke och årgång på bilen. Och polisens nummer att kontakta. Vi förstod ingenting. Efter lite googlande förstod vi att Silver Alert Program är ett sätt att efterlysa dementa/förvirrade äldre personer som försvunnit i sin bil. Om någon såg bilen skulle man meddela polisen och hjälpa personen tillbaka hem till sin familj eller boende. Va? Vilket system!? Nu vet jag inte hur vanligt det är, men om man bygger upp ett sådant system kan det ju inte vara helt ovanligt… Florida började med detta, men många andra delstater har tagit efter. Kommer det komma till Sverige månne? 🙂 Om du vill läsa mer om detta fascinerande system så finns en Wikipediasida här!

Min andra spaning, och bevis för att andelen äldre verkligen märks, hittade jag på Disney World av alla ställen. Först kommenterade min man att det var ovanligt väl handikappanpassat för att vara i USA. (Jodå, jag har lärt upp honom väl 🙂 ). Vi skojade om att det nog är för att så många mor- och farföräldrar tar sina barnbarn till Disney World. Sen insåg vi att tillgängligheten var gjord för att alla elscootrar skulle kunna komma fram. Elscootrar? Jo de e ju bra att de som kör elscooter kan åka dit. Det är inte bara de… Överallt fanns det elscootrar för utlåning runtom i parken. Och visst, det blev ju en hel del steg att ta mellan olika attraktioner. Vi gick 10 km första dagen och 11 andra. För den som av olika skäl inte tyckte sig kunna gå dessa sträckor fanns elskootrar. Jag skojar inte om var 20:e person hade en elscooter. Som vän av fysisk aktivitet i vardagen har jag lite svårt för just detta användningsområde. Men det e klart, efterfrågan formar utbud. I Sverige kan man få en elscooter utskrivnen som tekniskt hjälpmedel efter att behov och funktionshinder verkligen prövats. Här finns de på öppna marknaden, så om folk hellre vill köra runt i en mataffär eller i en nöjespark, varför inte köpa in en bunke och få fler nöjda kunder? 🙂

Titta noga, hur många elscootrar kan du se?

Uncategorized 0