Alla dagar är inte toppen

Men denhär var det!! När jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten började frustrationen komma krypande. I början inte helt märkbart men tillslut gick det inte att undgå. Många bäckar små…som blev fler och större. Delvis därför blev det inte heller några blogginlägg, tror jag. Ingen inspiration att skriva. Men under de senaste dagarna blev det allt mer klart vad som störde mig, och genom att älta med min kloka man, så insåg jag att det bara fanns en sak att göra… -Be om hjälp! Så i ett mail till min mentor utryckte jag lite försiktigt att jag var lite frustrerad och att saker och ting mest stod och stampade. Vi hade ett inbokat möte idag – och det blev nog ett av de bästa handlednings/mentorsmöten jag någonsin haft!! Hon förstod mig, kritiserade inte mig, gav mig några verktyg för hur jag kan planera min tid och veta att jag är på rätt spår i det jag väljer att göra. Hon var lyhörd för vad jag tog upp och var mån om att utvärdera vår gemensamma kontakt. Lysande. Så skönt. Och så rutinerat av henne.

Nu har jag gjort ett halvår eller 25% av min USA-vistelse. Ett halvt år?!! Redan?!! I början var dagarna så långsamma, så långsamma. Nu flyger de fram! Jag som kan ägna all min arbetstid till forskning, som sitter i min lilla kub 9 timmar om dygnet och som kan fokusera enbart på detta (förutom när jag e med familjen då förstås :-)) tycker ändå inte att jag har tillräckligt med tid. Märkligt!

Verktygen hon gav? Till synes väldigt enkla. Något har jag haft från starten annat har jag börjat med nu. Inget är mer än 1 A4-sida sida långt. En manustabell där jag listar pågående arbeten och idéer för kommande arbeten. En aktivitetstabell där jag listar saker (annat än artiklar) jag vill göra under mina återstående 18 månader och om det ska göras våren 17, hösten 17 eller våren 18. Slutligen en sida med syftesbeskrivningar/mål för min nästa ansökan. Dvs vad vill jag göra efter de här tre åren? Genom att revidera och putsa den sidan då och då, så blir det också tydligt om jag just nu jobbar med sånt som leder till jag vill på sikt.

Enkelt och självklart kanske – men precis vad jag behövde höra. Eftersom min mentor heller inte har tid att läsa min 20-sidiga projektplan hela tiden, och inte heller kan vara insatt i alla mina delprojekt – så kan vi enkelt skyffla tabellerna mellan oss på mail. Hon blir uppdaterad, jag får enkelt feedback och jag kan se hur mitt arbete går framåt.

Jag, som ni förstår tror jag mycket på detta. Tiden får utvisa om frustrationen kommer tillbaka eller om styrfarten blir tillräcklig. Nog med jobb har jag i iallafall! En skön känsla! 18 månader kvar.

Typiska, vackra Baltimore row houses. Lite si och så med tillgängligheten bara 🙂

Om postdocinaging

En arbetsterapeut med doktorsexamen på väg ut i vida världen. I augusti 2016 väntar ett tvåårigt postdocprojekt om boendefrågor för äldre vid Johns Hopkins University i Baltimore, MD i USA.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt