Aging in (the right) place

Recently, I held a seminar at Johns Hopkins University School of Nursing on housing for older people – and why we sometimes need to be critical to aging-in-place policies. It was a based on my previous research on aging in place interventions and residential mobility of older adults. The seminar was titled Aging in (the right) place – A Swedish perspective of housing in old age. The seminar was recorded and can be accessed here. You are more than welcome to contact me if you wish to discuss this topic further!

 

Uncategorized 0

100-års firande av arbetsterapi

Nyligen avslutade Amerikanska föreningen för arbetsterapeuter, AOTA, sin årliga konferens. Det var extra allt i år eftersom yrket firar 100-årsjubileum. Konferensen hölls i Philadelphia, dvs nästgårds från Baltimore, så jag var ju tvungen att åka dit. Jag har aldrig deltagit förut och även om jag bara var med en dag på konferensen så var det mycket som var överrumplande och överraskande.

  • Över 14.000 arbetsterapeuter deltog. Fjorton tusen?!?!! Helt galet många. (Så många finns det ju inte i hela Sverige 🙂
  • Fåtalet presentationer beskrev forskningsresultat.
  • Invigningen som stundtals påminde om finalen på Melodifestivalen fick mig att känna mig stolt över att vara arbetsterapeut, glad över att vara gäst i USA och danssugen som i 20-årsåldern.
  • Kul att se studenter, studenter, studenter överallt.

Mycket folk…

Jag deltog mycket för att nätverka, och det blev det en del också. Först och främst käkade hela den svenska delegationen 🙂 middag kvällen innan. Dvs Ida Kåhlin, Anders Kottorp och jag. Ida känner jag ju väl, men Anders var en ny bekant. Spännande att höra hur han hade det i Chicago, där han varit professor i 3 år. Dessförinnan på Karolinska.

Ida, Anders o jag. Foto: Ida.

På en presentation råkade jag sitta brevid en lärare i arbetsterapi på Towson University. Otippat men toppen! Towson University har det enda arbetsterapiprogrammet i Maryland, så nu ska jag dit och hälsa på. Kul!

För 100-årsjubileumet hade AOTA gjort en film om arbetsterapins historia. Och den var riktigt bra. Jag rekommenderar alla studenter (ja, och arbetsterapeuter över huvudtaget) att titta på den. De fångade väl hur samhällets utveckling, krig och sociala normer format och efterfrågat vår profession. Länken till filmen hittar du här!

Det brukar inte vara många svenska arbetsterapeuter som åker på denna konferens. Och för den extra forskningsinbitne är det kanske inte den bästa konferensen. Men för att hålla sig uppdaterad om vad som händer på fältet, nya användbara appar, kvalitetsutvecklingsprojekt, om skol-ATs möjligheter och utbildning i arbetsterapi är detta ett excellent möte. Så, för lärare på arbetsteraputprogrammen i Sverige tror jag många skulle ha behållning av denna konferens. Nästa år är den i Salt Lake City i Utah. Fundera på saken!

Studenter och lärare beskrev hur de utvecklade en praktikplats på deras utbildning. Som senare utvecklades till en permanent plats där arbetsterapeutstudenter ledde aktivitetsgrupper för interner i att utbilda servicehundar. Man kunde senare visa att interner som deltog i programmet i lägre grad återföll i brott. Genialt och meningsfullt! Kontaktpersonernas namn finns på bilden – om du vill veta mer.

Uncategorized 0

Etikansökan inlämnad

-Iiihh! Jag som inte ens en gång har gjort en etikansökan i Sverige, har nu tagit mig igenom lite amerikansk, akademisk byråkrati och lämnat in en etikansökan här. Jag har ansökt om att göra en kvalitativ studie kring hur äldre personer med låg inkomst funderar kring kvarboende och flytt. Jag har ju gjort en motsvarande studie i Sverige/Tyskland och då presenterade vi i artikeln ett teoretiskt begrepp – “residential reasoning”. Min förhoppning är nu att ytterligare kunna fördjupa mig i detta genom att förstå hur personer i en helt annan kontext, med helt andra förutsättning (och mindre valmöjligheter) resonerar. Jag hoppas att etikansökan går igenom så att jag kan fortsätta på detta teoretiska spår som jag ju vurmar mycket för också.

Denna vecka har jag också känt att mitt “international mobility grant” från FORMAS varit extra international. Denna vecka har jag skypat med kollega i Nederländerna om en konferenspresentation, en kollega i Australien om ett kommande samarbetsprojekt, en kollega i Östersund om något som förhoppningsvis ska utmynna i ett projekt och så lite eget privat skypande med vän i Canada och familjen hemma i Sverige. Tack, tack, tack för wifi, Skype och Messenger!

Fast hur hi-tech det än är, så är det denna hushållspapper-teskedsinstallation som funkar bäst 🙂

 

Uncategorized 0

Snow day och 100-årsjubileum

Igår höll universitetet stängt pga snöovädret. I en hel vecka hade det pratats på nyheterna om en snow blizzard som skulle passera bla Maryland. Hos oss skulle det bli 8-12 inches snö. Nu blev det inte så mycket snö, knappt en decimeter. Men det var tillräckligt för att både universitet och barnens skola tog en “snow day” och stängde verksamheten. Tydligen är det vanligt här. Barnens skola stänger om det är mer än 3 cm snö på vägarna där skolbussarna behöver köra (utan vinterdäck). Van vid svenskt väder och mentaliteten “Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder” så känns detta något överdrivet. Men här i Maryland verkar det kunna komma mycket snö på kort tid, och dessutom ligger den sällan mer än några dagar (det var inte längesedan vi hade över 20 grader varmt…) Så kanske är det inte så dumt att stänga ner vissa verksamheter och satsa på snöröjning och framkomlighet till änu viktigare verksamheter som sjukhus och sånt. Nåja, familjen fick en skön dag i snön med vinterns första riktiga pulkaåkning och idag tar jag mig till jobbet igen.

Såhär svårt var snöläget utanför köksfönstret

I dagarna firas också 100-årsjubileet av yrket och ämnet arbetsterapi i USA. På Twitter hittar man mycket intressant under #OTcentennial, och snart, snart ska jag på spännande arbetsterapikonferens i Philadephia. Försöker för tillfället kontakta en del kollegor som jag läst många artiklar av som jag hoppas kunna få lite prattid med där. Vi får väl se hur det går. -Visitkort?! Jag har inga visitkort, borde jag det?.. På sätt och vis känns det lite gammeldags. Jag har tryckt upp kort vid Lunds universitet två gånger. Minsta beställningen var 100 stycken, tror att jag hade minst 70 över varje gång… I dessa monderna, elektroniska tider – vad skulle man kunna ha istället? Ett kort med webbadressen till Google Scholar? Twitternamnet?… Hm…

Uncategorized 0

Att designa och testa interventioner

Två nya böcker att insupa. Uppladdning inför sommarskola i juni!

Uncategorized 0

Tack för kaffet!

Idag fick jag förmiddagsfika med min vän Cecilia. Ja, alltså över Skype, och för henne var det eftermiddagskaffe, men annars var det precis som vanligt 🙂 Kaffe, skratt och livsviktigt ältande 🙂 Och bara för att hon är fysioterapeut vill jag visa vilken fantastisk uppgradering jag gjort av min kub. Jag har höj- och sänkbart bord nuförtiden. Beställt på Amazon. Färdigmonterat. Man höjer och sänker precis till den höjd man själv vill ha. Underbart. I Lund sprang jag runt i huset hur mycket som helst, men här, där jag inte undervisar, så blir det mååånga sittande timmar.

Även små kuber kan uppgraderas, nu växlar jag mellan att stå och sitta.

Uncategorized 0

Aging (in the right) place

Jag har gått på många seminarier sen jag kom hit. En massa spännande på alla möjliga och omöjliga håll av universitetet. Nyligen fick jag lyssna på en provföreläsning av Eric Jutkowitz. Han är hälsoekonom och håller på att avsluta sina doktorandstudier, men har redan en diger och imponerande artikellista på ResearchGate (62 stycken…) Han beskrev vad man ska tänka på under design och genomförande av randomiserade kontrollerade studier så att det ska kunna gå att göra hälsoekonomiska analyser i efterhand. Han delade med sig av många tänkvärda detaljer. Provföreläsning? Jo det är en del i rekryteringsprocessen av all ny personal, och alla som lyssnade fick lämna in omdöme efteråt. Oavsett om det blir anställning eller ej, så var det mycket lärorika 60 minuter. Jag har som sagt lyssnat på många seminarier, men nu är det min tur att vara aktiv. Seminarieserien “The issue is…” är egntligen mest foksuerad på interventionsstudier, men tar ibland upp andra ämnen av allmänintresse för flera. Aging-in-place är ett väldigt tydligt mål här för många forskningsprojekt, så att kritisera det lite grand känns lite smånervöst… Nåja, jag hoppas kunna berätta om mina resultat från avhandlingen, problematisera kvarboendeprincipen och få lite input på min intervention i vardande… -Iiihhh!!

Uncategorized 0

Att födas in i och formas av ett sammanhang

Baltimore är på många sätt kontrasternas stad. Framgång och tragedi, lycka och outsäglig sorg, möjligheter och förutbestämda öden. Framgångsrika blanka, universitetsbyggnader blandas med riktigt ruffiga bostadsområden. Barn räddas till livet på kirurgen efter en bilolycka, ungdomar dör i överdos och gängvåld. Vackra, lummiga, naturområden och havet som fylls av alltmer plastsopor. Detta griper mig. Varje dag. Dessa kontraster. Dessa olika levnadsöden som tillfälligt korsas på överggångsställen och i mataffärer men som inte har någonting gemensamt. Jag har på sistone snubblat över flera tankeväckande texter som handlar om detta. En tecknad serie, en artikel i söndagsbilagan på Washington Post och en skönlitterär bok. Om du har möjlighet – läsa allihopa. Du kommer inte vara oberörd.

LÄS hela serien här!

Life, Death and Demolition – East Baltimore rowhouses – Washington Post av Steven Hendrix – Läs och se bilderna här!

Och så slutligen romanen som heter “The Other Wes Moore”. En ung man läser ett inlägg i Baltimore Sun. Det handlar om honom själv och att han fått ett prestigefyllt stipendium till Oxford University. På samma sidan ser han en artikel om ett inbrott i en smyckesaffär som slutade med att en polis och en en vakt dödas. Mannen som dömts för mordet hette Wes Moore. Precis som han själv! En bok om två öden i samma stad, om hur vi föds in i olika sammanhang…

Läs mer om boken här!

Uncategorized 0

Firar publikation

Idag firar jag och Magnus Sandberg och Jimmie Kristensson (fast då på lite avstånd, eftersom de är i Lund) att vårt gemensamma manus blivit accepterat. Så himla kul och väldigt skönt att det är klart. Artikeln heter “Effects on leisure activities and social participation of a case management intervention for frail older people living at home: A randomized controlled trial.” och ska publiceras i Health & Social Care in the Community. I artikeln har vi analyserat sk secondary outcomes av en randomiserad kontrollerad studie av sjuksköterskor och fysioterapeuter som jobbar som case managers för sköra, hemmaboende äldre personer. De sekundära effekterna som vi tittade på var fritidsaktiviteter och delaktighet i samhället, om de ökade av Case Mangement insatsen. Insatsen har redan utvärderats utifrån om det minskar sjukvårdskonsumtionen och om det är kostnadseffektivt (Det kan du läsa mer om här!)

Hur kom det sig att vi samarbetade om detta? Tja, helt enkelt för att jag ville lära mig mer om interventionen och Jimmie som är ansvarig för projektet såg att en arbetsterapeut kanske kunde tillföra något när aktiviteter och delaktighet ska analyseras. Kul! För min del hoppas jag på fler sådana samarbeten i “huset” i Lund. Både inom forskning och utbildning, egentligen. Tänk så mycket kompetent folk det på finns på Institutionen för Hälsovetenskaper vid Lunds universitet. Eminenta experter på smala områden – vad händer om vi slår ihop oss… I den kliniska världen arbetar arbetsterapeuter, fysioterapeuter och sjuksköterskor väldigt nära varandra – det skulle (och borde!) forskningen och undervisningen göra. Vad vi kom fram till? Jag lovar att fördjupa mig mer i det när artikeln finns att tillgå. Men, men vi kunde se viss ökning av att utföra fler fritidsaktiviteter, MEN för att få riktiga effekter inom aktivitet och delaktighet måste det vara en tydligare och mer medveten del av insatsen redan från början. Häpp.

Tack Jimmie och Magnus för detta, ser fram emot att se er på IAGG i San Fransisco i sommar!

“Looking back”
( Shared under Creative Commons 2.0  by Bas Bogars)

Uncategorized 2

Alla dagar är inte toppen

Men denhär var det!! När jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten började frustrationen komma krypande. I början inte helt märkbart men tillslut gick det inte att undgå. Många bäckar små…som blev fler och större. Delvis därför blev det inte heller några blogginlägg, tror jag. Ingen inspiration att skriva. Men under de senaste dagarna blev det allt mer klart vad som störde mig, och genom att älta med min kloka man, så insåg jag att det bara fanns en sak att göra… -Be om hjälp! Så i ett mail till min mentor utryckte jag lite försiktigt att jag var lite frustrerad och att saker och ting mest stod och stampade. Vi hade ett inbokat möte idag – och det blev nog ett av de bästa handlednings/mentorsmöten jag någonsin haft!! Hon förstod mig, kritiserade inte mig, gav mig några verktyg för hur jag kan planera min tid och veta att jag är på rätt spår i det jag väljer att göra. Hon var lyhörd för vad jag tog upp och var mån om att utvärdera vår gemensamma kontakt. Lysande. Så skönt. Och så rutinerat av henne.

Nu har jag gjort ett halvår eller 25% av min USA-vistelse. Ett halvt år?!! Redan?!! I början var dagarna så långsamma, så långsamma. Nu flyger de fram! Jag som kan ägna all min arbetstid till forskning, som sitter i min lilla kub 9 timmar om dygnet och som kan fokusera enbart på detta (förutom när jag e med familjen då förstås :-)) tycker ändå inte att jag har tillräckligt med tid. Märkligt!

Verktygen hon gav? Till synes väldigt enkla. Något har jag haft från starten annat har jag börjat med nu. Inget är mer än 1 A4-sida sida långt. En manustabell där jag listar pågående arbeten och idéer för kommande arbeten. En aktivitetstabell där jag listar saker (annat än artiklar) jag vill göra under mina återstående 18 månader och om det ska göras våren 17, hösten 17 eller våren 18. Slutligen en sida med syftesbeskrivningar/mål för min nästa ansökan. Dvs vad vill jag göra efter de här tre åren? Genom att revidera och putsa den sidan då och då, så blir det också tydligt om jag just nu jobbar med sånt som leder till jag vill på sikt.

Enkelt och självklart kanske – men precis vad jag behövde höra. Eftersom min mentor heller inte har tid att läsa min 20-sidiga projektplan hela tiden, och inte heller kan vara insatt i alla mina delprojekt – så kan vi enkelt skyffla tabellerna mellan oss på mail. Hon blir uppdaterad, jag får enkelt feedback och jag kan se hur mitt arbete går framåt.

Jag, som ni förstår tror jag mycket på detta. Tiden får utvisa om frustrationen kommer tillbaka eller om styrfarten blir tillräcklig. Nog med jobb har jag i iallafall! En skön känsla! 18 månader kvar.

Typiska, vackra Baltimore row houses. Lite si och så med tillgängligheten bara 🙂

Uncategorized 0