Att designa och testa interventioner

Två nya böcker att insupa. Uppladdning inför sommarskola i juni!

Uncategorized 0

Tack för kaffet!

Idag fick jag förmiddagsfika med min vän Cecilia. Ja, alltså över Skype, och för henne var det eftermiddagskaffe, men annars var det precis som vanligt 🙂 Kaffe, skratt och livsviktigt ältande 🙂 Och bara för att hon är fysioterapeut vill jag visa vilken fantastisk uppgradering jag gjort av min kub. Jag har höj- och sänkbart bord nuförtiden. Beställt på Amazon. Färdigmonterat. Man höjer och sänker precis till den höjd man själv vill ha. Underbart. I Lund sprang jag runt i huset hur mycket som helst, men här, där jag inte undervisar, så blir det mååånga sittande timmar.

Även små kuber kan uppgraderas, nu växlar jag mellan att stå och sitta.

Uncategorized 0

Aging (in the right) place

Jag har gått på många seminarier sen jag kom hit. En massa spännande på alla möjliga och omöjliga håll av universitetet. Nyligen fick jag lyssna på en provföreläsning av Eric Jutkowitz. Han är hälsoekonom och håller på att avsluta sina doktorandstudier, men har redan en diger och imponerande artikellista på ResearchGate (62 stycken…) Han beskrev vad man ska tänka på under design och genomförande av randomiserade kontrollerade studier så att det ska kunna gå att göra hälsoekonomiska analyser i efterhand. Han delade med sig av många tänkvärda detaljer. Provföreläsning? Jo det är en del i rekryteringsprocessen av all ny personal, och alla som lyssnade fick lämna in omdöme efteråt. Oavsett om det blir anställning eller ej, så var det mycket lärorika 60 minuter. Jag har som sagt lyssnat på många seminarier, men nu är det min tur att vara aktiv. Seminarieserien ”The issue is…” är egntligen mest foksuerad på interventionsstudier, men tar ibland upp andra ämnen av allmänintresse för flera. Aging-in-place är ett väldigt tydligt mål här för många forskningsprojekt, så att kritisera det lite grand känns lite smånervöst… Nåja, jag hoppas kunna berätta om mina resultat från avhandlingen, problematisera kvarboendeprincipen och få lite input på min intervention i vardande… -Iiihhh!!

Uncategorized 0

Att födas in i och formas av ett sammanhang

Baltimore är på många sätt kontrasternas stad. Framgång och tragedi, lycka och outsäglig sorg, möjligheter och förutbestämda öden. Framgångsrika blanka, universitetsbyggnader blandas med riktigt ruffiga bostadsområden. Barn räddas till livet på kirurgen efter en bilolycka, ungdomar dör i överdos och gängvåld. Vackra, lummiga, naturområden och havet som fylls av alltmer plastsopor. Detta griper mig. Varje dag. Dessa kontraster. Dessa olika levnadsöden som tillfälligt korsas på överggångsställen och i mataffärer men som inte har någonting gemensamt. Jag har på sistone snubblat över flera tankeväckande texter som handlar om detta. En tecknad serie, en artikel i söndagsbilagan på Washington Post och en skönlitterär bok. Om du har möjlighet – läsa allihopa. Du kommer inte vara oberörd.

LÄS hela serien här!

Life, Death and Demolition – East Baltimore rowhouses – Washington Post av Steven Hendrix – Läs och se bilderna här!

Och så slutligen romanen som heter ”The Other Wes Moore”. En ung man läser ett inlägg i Baltimore Sun. Det handlar om honom själv och att han fått ett prestigefyllt stipendium till Oxford University. På samma sidan ser han en artikel om ett inbrott i en smyckesaffär som slutade med att en polis och en en vakt dödas. Mannen som dömts för mordet hette Wes Moore. Precis som han själv! En bok om två öden i samma stad, om hur vi föds in i olika sammanhang…

Läs mer om boken här!

Uncategorized 0

Firar publikation

Idag firar jag och Magnus Sandberg och Jimmie Kristensson (fast då på lite avstånd, eftersom de är i Lund) att vårt gemensamma manus blivit accepterat. Så himla kul och väldigt skönt att det är klart. Artikeln heter ”Effects on leisure activities and social participation of a case management intervention for frail older people living at home: A randomized controlled trial.” och ska publiceras i Health & Social Care in the Community. I artikeln har vi analyserat sk secondary outcomes av en randomiserad kontrollerad studie av sjuksköterskor och fysioterapeuter som jobbar som case managers för sköra, hemmaboende äldre personer. De sekundära effekterna som vi tittade på var fritidsaktiviteter och delaktighet i samhället, om de ökade av Case Mangement insatsen. Insatsen har redan utvärderats utifrån om det minskar sjukvårdskonsumtionen och om det är kostnadseffektivt (Det kan du läsa mer om här!)

Hur kom det sig att vi samarbetade om detta? Tja, helt enkelt för att jag ville lära mig mer om interventionen och Jimmie som är ansvarig för projektet såg att en arbetsterapeut kanske kunde tillföra något när aktiviteter och delaktighet ska analyseras. Kul! För min del hoppas jag på fler sådana samarbeten i ”huset” i Lund. Både inom forskning och utbildning, egentligen. Tänk så mycket kompetent folk det på finns på Institutionen för Hälsovetenskaper vid Lunds universitet. Eminenta experter på smala områden – vad händer om vi slår ihop oss… I den kliniska världen arbetar arbetsterapeuter, fysioterapeuter och sjuksköterskor väldigt nära varandra – det skulle (och borde!) forskningen och undervisningen göra. Vad vi kom fram till? Jag lovar att fördjupa mig mer i det när artikeln finns att tillgå. Men, men vi kunde se viss ökning av att utföra fler fritidsaktiviteter, MEN för att få riktiga effekter inom aktivitet och delaktighet måste det vara en tydligare och mer medveten del av insatsen redan från början. Häpp.

Tack Jimmie och Magnus för detta, ser fram emot att se er på IAGG i San Fransisco i sommar!

”Looking back”
( Shared under Creative Commons 2.0  by Bas Bogars)

Uncategorized 2

Alla dagar är inte toppen

Men denhär var det!! När jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten började frustrationen komma krypande. I början inte helt märkbart men tillslut gick det inte att undgå. Många bäckar små…som blev fler och större. Delvis därför blev det inte heller några blogginlägg, tror jag. Ingen inspiration att skriva. Men under de senaste dagarna blev det allt mer klart vad som störde mig, och genom att älta med min kloka man, så insåg jag att det bara fanns en sak att göra… -Be om hjälp! Så i ett mail till min mentor utryckte jag lite försiktigt att jag var lite frustrerad och att saker och ting mest stod och stampade. Vi hade ett inbokat möte idag – och det blev nog ett av de bästa handlednings/mentorsmöten jag någonsin haft!! Hon förstod mig, kritiserade inte mig, gav mig några verktyg för hur jag kan planera min tid och veta att jag är på rätt spår i det jag väljer att göra. Hon var lyhörd för vad jag tog upp och var mån om att utvärdera vår gemensamma kontakt. Lysande. Så skönt. Och så rutinerat av henne.

Nu har jag gjort ett halvår eller 25% av min USA-vistelse. Ett halvt år?!! Redan?!! I början var dagarna så långsamma, så långsamma. Nu flyger de fram! Jag som kan ägna all min arbetstid till forskning, som sitter i min lilla kub 9 timmar om dygnet och som kan fokusera enbart på detta (förutom när jag e med familjen då förstås :-)) tycker ändå inte att jag har tillräckligt med tid. Märkligt!

Verktygen hon gav? Till synes väldigt enkla. Något har jag haft från starten annat har jag börjat med nu. Inget är mer än 1 A4-sida sida långt. En manustabell där jag listar pågående arbeten och idéer för kommande arbeten. En aktivitetstabell där jag listar saker (annat än artiklar) jag vill göra under mina återstående 18 månader och om det ska göras våren 17, hösten 17 eller våren 18. Slutligen en sida med syftesbeskrivningar/mål för min nästa ansökan. Dvs vad vill jag göra efter de här tre åren? Genom att revidera och putsa den sidan då och då, så blir det också tydligt om jag just nu jobbar med sånt som leder till jag vill på sikt.

Enkelt och självklart kanske – men precis vad jag behövde höra. Eftersom min mentor heller inte har tid att läsa min 20-sidiga projektplan hela tiden, och inte heller kan vara insatt i alla mina delprojekt – så kan vi enkelt skyffla tabellerna mellan oss på mail. Hon blir uppdaterad, jag får enkelt feedback och jag kan se hur mitt arbete går framåt.

Jag, som ni förstår tror jag mycket på detta. Tiden får utvisa om frustrationen kommer tillbaka eller om styrfarten blir tillräcklig. Nog med jobb har jag i iallafall! En skön känsla! 18 månader kvar.

Typiska, vackra Baltimore row houses. Lite si och så med tillgängligheten bara 🙂

Uncategorized 0

Både vanorna och julen infinner sig

Nu har jag börjat gå mot rött. Första terminen är snart slut. Barnen har sin sista skoldag imorgon inför jullovet. På jobbet har det tunnats ut en hel del. Julledigheten närmar sig. Känns otroligt att jag redan varit här en termin?! Men jag märker också, med stor glädje, att jag också börjar bli lite varm i kläderna. Jag känner mig inte helt ny längre. Vanor börjar sätta sig och jag känner att en arbetsdag inte alls kräver samma mängd energi som i början. Och så går jag mot rött. Jag vet faktiskt inte när det börja hända – men när jag kom på det så insåg jag att nu e allting faktiskt inte nytt längre. I början på hösten när jag gick från parkeringshuset till jobbet så höll jag alltid på att krocka med folk på trottoaren, gick för nära ibland och väntade noga vida övergångsstället. Alla andra strömmade förbi mig till universitet, till sjukhuset. Men jag, jag stod lydigt kvar när det var rött och förstod inte riktigt från vilket håll alla bilar for. Förenat med livsfara att försöka ta sig ut på egen hand. Men nu, några månader senare har även trafikmysteriet börjat klarna. Ha ha, nu går jag mot rött. Så trevligt!

Efter lovet ser jag fram emot spännande möten med kollegor i CAPABLE projektet och vid ett annat äldrecentrum här på universitetet. Här finns mycket resurser! Till våren ska jag också försöka göra ett besök på amerikanska arbetsterapeuters arbetsterapikonferens och där dessutom frå träffa min vän Ida, som reser in från Sverige. Kul!

God Jul och Gott Nytt År önskar jag med en riktigt amerikansk och fin julsång!

 

Uncategorized 0

Bostadsanpassningar – paying out of pocket

Ju mer jag läser och lär mig om det amerikanska sjukvårdssystemet (eller kanske systemen) desto klurigare blir det att förstå. Men en sak har jag förstått i alla fall, och det är att bostadsanpassningar, såsom vi har i Sverige, enbart går att få tag på om man betalar själv. Eller rättare sagt, man måste se behovet själv, hitta produkterna själv, betala själv och montera själv. Mycket finns att tillgå på Amazon men kunskaperna hos allmänheten om detta och ekonomin verkar mycket begränsad för många.

Det finns en del program eller försäkringar som faktiskt har en del anpassningar av hemmen tex för krigsveteraner. Vissa delstater eller städer erbjuder ett begränsat utbud för personer med funktionhinder (oftast medfödda) eller de allra fattigaste. Men jag kommer nog behöva mina två år här för att få en överblick över det. Puh! Jag hoppas på att kunna läsa mig till, men också göra studiebesök på boendeprogram och intervjua insatta personer under den tid jag är här, för det är onekligen intressant. Etablerade program får mycket kritik. Tex att det är långa väntetider, att insatserna inte utvärderas och att kostnadseffektiviteten är dålig. Nämen? Oj? Det låter ju som i Sverige, eller?! Jag är helt övertygad om, att även om systemen skiljer sig så himla mycket åt mellan USA och Sverige – så finns det saker att lära.

Att behoven är stora i Sverige, det vet vi ju redan. I rapporten vi skrev åt regeringens utredning om framtidens bostäder för äldre kunde vi ju se att i genomsnitt i varje bostad fanns 31 hinder (och checklistan som inventeringen gjordes efter innehöll max 60 hinder!) Du kan läsa mer här!

I USA har en liknande rapport uppgett att mindre än 4 % av alla bostäder är tillgängliga för en person med måttligt funktionshinder. Då menas att bostaden har badrum, entré, kök och sovrumpå samma våning och att det inte finns nivåskillnader mellan rummen eller att det finns räcken vid dessa, inkluderar också att det finns stödhandtag i badrummet. Här finns rapporten i fulltext!

Och med tanke på att befolkningarna åldras och att olika former av scootrar, rullstolar och andra färdmedel blir allt vanligare hos allmänheten här i USA så kommer nog behovet av bostadsanpassningar inte precis att minska. Bilden nedan är från leksaksaffären och mataffären. 🙂

img_2694 img_2333

Scooter med kundvagn – vanligt i många mataffärer omkring där vi bor.

Uncategorized 0

Ingela finns kvar

Med jämna mellanrum stöter jag på Ingela. Eller, ja, jag stöter på Ingelas namn, och därmed också alla minnen. Här, på Center for Innovative Care in Aging används det bedömningsintrument som hon granskade. C-CAP är ett intsrument för arbetsterapeuten att använda när hon arbetar med äldre i deras hem. C-CAP används i ett par pågående projekt här. Kände du Ingela?

Ingela var jämngammal med mig och vi läste ihop till arbetsterapeuter i Linköping. Vi var ett ungt gäng som då, för snart 20 år sedan, träffades i gamla Birgittaskolan i Linköping och transformerades under tre år till arbetsterapeuter. Till stolta arbetsterapeuter som ville skapa förändring visade det sig sen. Ingela var nog den som disputerade först, på Karolinska i Stockholm. Flera av oss blev lärare, däribland jag. Ida Kåhlin engagerade sig fackligt, Linnea Engman började med begreppsutveckling när datorjournalerna började införas.  Det fanns många som kände Ingela bättre än jag, men hon var ambitiös, smart och så himla positiv. Ingen var så stöttande mot andra som hon.

Jag träffade henne i september 2011, på en fika i Linköping. Jag var där på kurs i kvalitativ metod och vi hade en liten mini-återträff, Ingela, Ulla Wahlström och jag. Hon klagade på över sin hosta, trodde hon fått nån förkylning med sig hem från en veckas solsmester. Men så var det inte. I januari 2012 dog Ingela i cancer. Så himla sorgligt, så himla gripande. Med livet framför sig. Med familj och barn. Med vänner. Jag var på inga sett den som var närmst Ingela, men så ofattbart det kändes. Det kom väldigt nära. Det fick mig att tänka och tänka om. Vad värdesätter jag i mitt liv? Ingen är odödlig.

Ingela fick ett stipendium efter att hon disputerat och hon åkte med man och sin son 3 månader till Philadephia för att arbeta tillsammans med Laura Gitlin som då fanns på Jefferson universitetet. Och arbetet hon påbörjade där har vi nytta av fortfarande. Det känns fint att i nån mån få lov att ta vid efter Ingela.

Alla kan hjälpa åt att föra Ingelas minne vidare. För Ingelas familj, vänner och arbetsgivare har startat en fond i hennes minne. Du kan bidra med ett bidrag till fonden eller också söka Ingelas stipendium. ”Syftet med fonden till Ingela Petersson Lies minne är att stödja nyligen disputerade legitimerade arbetsterapeuter som visar stor begåvning och intresse för forskning inom arbetsterapi. Medel ska ges för att stödja nya forskare som i Ingelas ”anda” nyfiket söker utmaningar och som har Ingelas förmåga att alltid se möjligheter.” Sista ansökningsdag är 31/12 2016 och här finner du länken till ansökan och mer information. Hoppas vi kan fortsätta att minnas Ingela.

ingela_bild
 Ingela Petersson Lie foto: www.ki.se
Uncategorized 0

GSA – en favoritkonferens

Som volontär för centrat fick jag möjlighet att åka med på Gerontological Society of America, GSAs, årliga konferens, denna gång i New Orleans. Konferensen alternerar runt på 4-5 orter i USA och förra gången den var i New Orleans, 2013, var första gången jag deltog. Då, för tre år sedan fick jag möjligheten att träffa Laura Gitlin för första gången. Då med darriga ben och efter introduktion av min dåvarande handledare, tog jag mod till mig och frågade om en eventuell postdok skulle kunna vara möjlig hos henne i Baltimore. Och dethär året, 2016, åkte jag iväg på hennes uppdrag såsom postok på centrat. Tänk vad saker kan falla väl ut ibland 🙂

img_2891

img_2876

Trevlig middag med Tove och Björn från CASE i Lund och Frank Oswald från Frankfurt.

Detta var alltså tredje gången för mig på GSA – och jag är hooked! Jag gillar verkligen denna konferens! Egentligen svårt att säga varför… Men trots att den är så stor är det lätt att stöta på de människor man vill stöta på. De allra flesta är glada för att snacka om man tar kontakt och positiva till alla form av samarbete eller idéskapande. Även om ämnet är brett så har det funnits mycket inom mitt lilla smala område av gerontologin – miljögerontologi – att lyssna på. Sen blir jag väl helt enkelt lite starstruck också av att få träffa och lyssna på de där ”stora namnen” som jag annars bara läser artiklar av. Löjligt, jag vet, men härligt iallafall 🙂

I år arbetade jag mest i centrats bås och gjorde reklam för centrats sommarskola, lediga postdoktjänster, en MOOC om demens som centrat håller i. Kul att se hur många nydisputerade som tog kontakt för att höra om chanserna för jobb. I USA verkar det som att man förväntas flytta till ett nytt universitet efter doktorandtiden för att göra en postdok och sedan flytta igen för en ”tenure position” på ytterligare ett universitet. Eftersom doktorand, eller iallafall postdok tiden ofta sammanfaller med småbarnsperioden så verkar det vara ett pussel att hitta en stad/universitet som passar även för respektives karriär.

img_2868 img_2881

New Orleans, eller NOLA, verkar vara en fantastiskt spännande stad. I år bodde jag på ett supermysigt B & B som jag och Cecilia hittade förra gången vi var här. Crecent City Guest House, precis i utkanten av French quarter. Konferensen låg precis i andra änden av French quarters, så det blev en mysig morgonpromenad varje dag. Så även om jag bara stannande just för konferensen, så fick jag lite NOLA-känsla iallafall.

img_2840 img_2867

Nu e vi många som väntar med spänning på besked för nästa GSA-konferens som dessutom är en internationell gerontologisk konferens IAGG. 15/12 så får vi veta om det blir besök till San Fransisco i juli 2017. Och blir det det, då dockar hela familjen på. Västkusten vill vi ju också utforska!

Uncategorized 0