Både vanorna och julen infinner sig

Nu har jag börjat gå mot rött. Första terminen är snart slut. Barnen har sin sista skoldag imorgon inför jullovet. På jobbet har det tunnats ut en hel del. Julledigheten närmar sig. Känns otroligt att jag redan varit här en termin?! Men jag märker också, med stor glädje, att jag också börjar bli lite varm i kläderna. Jag känner mig inte helt ny längre. Vanor börjar sätta sig och jag känner att en arbetsdag inte alls kräver samma mängd energi som i början. Och så går jag mot rött. Jag vet faktiskt inte när det börja hända – men när jag kom på det så insåg jag att nu e allting faktiskt inte nytt längre. I början på hösten när jag gick från parkeringshuset till jobbet så höll jag alltid på att krocka med folk på trottoaren, gick för nära ibland och väntade noga vida övergångsstället. Alla andra strömmade förbi mig till universitet, till sjukhuset. Men jag, jag stod lydigt kvar när det var rött och förstod inte riktigt från vilket håll alla bilar for. Förenat med livsfara att försöka ta sig ut på egen hand. Men nu, några månader senare har även trafikmysteriet börjat klarna. Ha ha, nu går jag mot rött. Så trevligt!

Efter lovet ser jag fram emot spännande möten med kollegor i CAPABLE projektet och vid ett annat äldrecentrum här på universitetet. Här finns mycket resurser! Till våren ska jag också försöka göra ett besök på amerikanska arbetsterapeuters arbetsterapikonferens och där dessutom frå träffa min vän Ida, som reser in från Sverige. Kul!

God Jul och Gott Nytt År önskar jag med en riktigt amerikansk och fin julsång!

 

Uncategorized 0

Bostadsanpassningar – paying out of pocket

Ju mer jag läser och lär mig om det amerikanska sjukvårdssystemet (eller kanske systemen) desto klurigare blir det att förstå. Men en sak har jag förstått i alla fall, och det är att bostadsanpassningar, såsom vi har i Sverige, enbart går att få tag på om man betalar själv. Eller rättare sagt, man måste se behovet själv, hitta produkterna själv, betala själv och montera själv. Mycket finns att tillgå på Amazon men kunskaperna hos allmänheten om detta och ekonomin verkar mycket begränsad för många.

Det finns en del program eller försäkringar som faktiskt har en del anpassningar av hemmen tex för krigsveteraner. Vissa delstater eller städer erbjuder ett begränsat utbud för personer med funktionhinder (oftast medfödda) eller de allra fattigaste. Men jag kommer nog behöva mina två år här för att få en överblick över det. Puh! Jag hoppas på att kunna läsa mig till, men också göra studiebesök på boendeprogram och intervjua insatta personer under den tid jag är här, för det är onekligen intressant. Etablerade program får mycket kritik. Tex att det är långa väntetider, att insatserna inte utvärderas och att kostnadseffektiviteten är dålig. Nämen? Oj? Det låter ju som i Sverige, eller?! Jag är helt övertygad om, att även om systemen skiljer sig så himla mycket åt mellan USA och Sverige – så finns det saker att lära.

Att behoven är stora i Sverige, det vet vi ju redan. I rapporten vi skrev åt regeringens utredning om framtidens bostäder för äldre kunde vi ju se att i genomsnitt i varje bostad fanns 31 hinder (och checklistan som inventeringen gjordes efter innehöll max 60 hinder!) Du kan läsa mer här!

I USA har en liknande rapport uppgett att mindre än 4 % av alla bostäder är tillgängliga för en person med måttligt funktionshinder. Då menas att bostaden har badrum, entré, kök och sovrumpå samma våning och att det inte finns nivåskillnader mellan rummen eller att det finns räcken vid dessa, inkluderar också att det finns stödhandtag i badrummet. Här finns rapporten i fulltext!

Och med tanke på att befolkningarna åldras och att olika former av scootrar, rullstolar och andra färdmedel blir allt vanligare hos allmänheten här i USA så kommer nog behovet av bostadsanpassningar inte precis att minska. Bilden nedan är från leksaksaffären och mataffären. 🙂

img_2694 img_2333

Scooter med kundvagn – vanligt i många mataffärer omkring där vi bor.

Uncategorized 0

Ingela finns kvar

Med jämna mellanrum stöter jag på Ingela. Eller, ja, jag stöter på Ingelas namn, och därmed också alla minnen. Här, på Center for Innovative Care in Aging används det bedömningsintrument som hon granskade. C-CAP är ett intsrument för arbetsterapeuten att använda när hon arbetar med äldre i deras hem. C-CAP används i ett par pågående projekt här. Kände du Ingela?

Ingela var jämngammal med mig och vi läste ihop till arbetsterapeuter i Linköping. Vi var ett ungt gäng som då, för snart 20 år sedan, träffades i gamla Birgittaskolan i Linköping och transformerades under tre år till arbetsterapeuter. Till stolta arbetsterapeuter som ville skapa förändring visade det sig sen. Ingela var nog den som disputerade först, på Karolinska i Stockholm. Flera av oss blev lärare, däribland jag. Ida Kåhlin engagerade sig fackligt, Linnea Engman började med begreppsutveckling när datorjournalerna började införas.  Det fanns många som kände Ingela bättre än jag, men hon var ambitiös, smart och så himla positiv. Ingen var så stöttande mot andra som hon.

Jag träffade henne i september 2011, på en fika i Linköping. Jag var där på kurs i kvalitativ metod och vi hade en liten mini-återträff, Ingela, Ulla Wahlström och jag. Hon klagade på över sin hosta, trodde hon fått nån förkylning med sig hem från en veckas solsmester. Men så var det inte. I januari 2012 dog Ingela i cancer. Så himla sorgligt, så himla gripande. Med livet framför sig. Med familj och barn. Med vänner. Jag var på inga sett den som var närmst Ingela, men så ofattbart det kändes. Det kom väldigt nära. Det fick mig att tänka och tänka om. Vad värdesätter jag i mitt liv? Ingen är odödlig.

Ingela fick ett stipendium efter att hon disputerat och hon åkte med man och sin son 3 månader till Philadephia för att arbeta tillsammans med Laura Gitlin som då fanns på Jefferson universitetet. Och arbetet hon påbörjade där har vi nytta av fortfarande. Det känns fint att i nån mån få lov att ta vid efter Ingela.

Alla kan hjälpa åt att föra Ingelas minne vidare. För Ingelas familj, vänner och arbetsgivare har startat en fond i hennes minne. Du kan bidra med ett bidrag till fonden eller också söka Ingelas stipendium. “Syftet med fonden till Ingela Petersson Lies minne är att stödja nyligen disputerade legitimerade arbetsterapeuter som visar stor begåvning och intresse för forskning inom arbetsterapi. Medel ska ges för att stödja nya forskare som i Ingelas “anda” nyfiket söker utmaningar och som har Ingelas förmåga att alltid se möjligheter.” Sista ansökningsdag är 31/12 2016 och här finner du länken till ansökan och mer information. Hoppas vi kan fortsätta att minnas Ingela.

ingela_bild
 Ingela Petersson Lie foto: www.ki.se
Uncategorized 0

GSA – en favoritkonferens

Som volontär för centrat fick jag möjlighet att åka med på Gerontological Society of America, GSAs, årliga konferens, denna gång i New Orleans. Konferensen alternerar runt på 4-5 orter i USA och förra gången den var i New Orleans, 2013, var första gången jag deltog. Då, för tre år sedan fick jag möjligheten att träffa Laura Gitlin för första gången. Då med darriga ben och efter introduktion av min dåvarande handledare, tog jag mod till mig och frågade om en eventuell postdok skulle kunna vara möjlig hos henne i Baltimore. Och dethär året, 2016, åkte jag iväg på hennes uppdrag såsom postok på centrat. Tänk vad saker kan falla väl ut ibland 🙂

img_2891

img_2876

Trevlig middag med Tove och Björn från CASE i Lund och Frank Oswald från Frankfurt.

Detta var alltså tredje gången för mig på GSA – och jag är hooked! Jag gillar verkligen denna konferens! Egentligen svårt att säga varför… Men trots att den är så stor är det lätt att stöta på de människor man vill stöta på. De allra flesta är glada för att snacka om man tar kontakt och positiva till alla form av samarbete eller idéskapande. Även om ämnet är brett så har det funnits mycket inom mitt lilla smala område av gerontologin – miljögerontologi – att lyssna på. Sen blir jag väl helt enkelt lite starstruck också av att få träffa och lyssna på de där “stora namnen” som jag annars bara läser artiklar av. Löjligt, jag vet, men härligt iallafall 🙂

I år arbetade jag mest i centrats bås och gjorde reklam för centrats sommarskola, lediga postdoktjänster, en MOOC om demens som centrat håller i. Kul att se hur många nydisputerade som tog kontakt för att höra om chanserna för jobb. I USA verkar det som att man förväntas flytta till ett nytt universitet efter doktorandtiden för att göra en postdok och sedan flytta igen för en “tenure position” på ytterligare ett universitet. Eftersom doktorand, eller iallafall postdok tiden ofta sammanfaller med småbarnsperioden så verkar det vara ett pussel att hitta en stad/universitet som passar även för respektives karriär.

img_2868 img_2881

New Orleans, eller NOLA, verkar vara en fantastiskt spännande stad. I år bodde jag på ett supermysigt B & B som jag och Cecilia hittade förra gången vi var här. Crecent City Guest House, precis i utkanten av French quarter. Konferensen låg precis i andra änden av French quarters, så det blev en mysig morgonpromenad varje dag. Så även om jag bara stannande just för konferensen, så fick jag lite NOLA-känsla iallafall.

img_2840 img_2867

Nu e vi många som väntar med spänning på besked för nästa GSA-konferens som dessutom är en internationell gerontologisk konferens IAGG. 15/12 så får vi veta om det blir besök till San Fransisco i juli 2017. Och blir det det, då dockar hela familjen på. Västkusten vill vi ju också utforska!

Uncategorized 0

Multi-tasking

img_2808

Idag är det uppesittarkväll med mysigt täcke, spännande valvaka och komplicerade statistiska snalyser…

Uncategorized 0

SPSS-vecka

img_2760

Ungefär såhär har min skärm sett ut den senaste veckan. Med andra ord – riktigt spännande vecka. Nu skulle nån av mina icke-forskande vänner kunna tro att jag är ironisk, men icke! Den senaste veckan har jag fått sätta tänderna i en fantastisk databas som varje år fylls  på med uppdateringar kring hur äldre mår, var de bor och vad de gör. 2011 intervjuades 8245 personer, och gruppen är nationell representativ för hela den seniora befolkningen i USA. Jag som är intresserade av flyttmönster och hur delaktighet och aktivitetsförmåga påverkas av vår boendemiljö, har en hel del spännande att lära mig här. Databasen, National Health and Aging Trends study – NHATS – drivs av Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health. De kloka projektansvariga har valt att ha ICF som bakgrundsmodell vilket innebär att inte bara äldres kroppsliga hälsa står i fokus utan även hur deras dagliga aktiviteter påverkas och hur miljön stödjer eller hindrar detta. Att få börja min postdok med att jobba med redan insamlad data, som dessutom är precis det jag letat efter – ja, det känns både som en vinstlott och en lyx.

Uncategorized 2

Luncha är annorlunda…

Fick inbjudan till 10-årsjubileum för CASE, mitt gamla jobb, idag. Skulle ju varit kul att var med på… Inser att jag nog saknar mitt Lunds universitet lite ändå. Om inte annat luncherna och fikastunderna med kollegorna! 🙂 Här har jobbet (äntligen) dragit igång på riktigt och nu är det ord och inga visor. -Marianne, vad är ditt mål för första året här i termer av publikationer? -I november får du gärna presentera din avhandling och ditt postdocprojekt. -Bidrag till pilotstudier går fortfarande att söka, hur går det med din ansökan? Du ska väl till GSA-konferensen i Florida i år, Marianne? Inte? Då ordnar vi med dig som volontär för centrat. Puh!! Nu e de upp till bevis!! På en arbetsplats med miljontals intressanta och extremt vänliga människor – har jag dock ännu inte ätit lunch en enda gång med sällskap.

Uncategorized 0

På plats – även på universitets hemsida

Nu har även jag dykt upp på universitetets hemsida om internationella, besökande forskare: Visiting scholars

Uncategorized 0

Abetsterapi lönar sig – här är bevisen

Vi är många som vet hur viktigt arbetsterapi är för att personer som drabbats av sjukdom eller funktionshinder ska kunna må bra och få vardagen att fungera igen. Nu finns det en vetenskaplig artikel som bevisar det också. Den visar att genom att öka arbetsterapiinsatserna för personer som hamnat på sjukhus pga av hjärtsvikt, hjärtinfarkt och lunginflammation minskar behovet av återinläggning efter utskrivning. Varför är detta så storslagna nyheter? Jo, studien gjordes av hälso- och sjukvårdspolicy-forskare och de jämförde kostnader för mer än 19 olika typer av insatser under sjukvårdsinläggningen – INGEN annan utgiftspost visade på samma resultat. INGEN. Det vara BARA för arbetsterapi man kunde bevisa att om patienterna fick arbetsterapi minskade behovet av återinläggning.

Artikeln publicerades i den vetenskapliga tidskriften Medical Care Research and Review i augusti i år. Författarna arbetar på Johns Hopkins University i Baltimore, Maryland, USA, och den amerikanska fackföreningen för arbetsterapeuter AOTA har naturligtvis uppmärksammat detta. AOTANews/2016/Occupational-Therapy-Reduces-Hospital-Readmissions!

uoevlxpe

Vill du läsa hela artikeln så hoppas jag du kan nå den via denna länk. Higher Hospital Spending on Occupational Therapy Is Associated With Lower Readmission Rates. Är det så att du inte är kopplad till ett svensk universitetsbibliotek så kan du prova att maila försteförfattaren och be om en kopia istället. Dr. Gerard F Anderson når du på: ganderson@jhu.edu

anderson1

Författarna avslutar artikeln med att råda sjukhusledningar runtom i USA att istället för att bara ge arbetsterapi till 20% av de undersökta patientgrupperna (som det är idag), ge det till alla – och därmed minska sjukhusets kostnader. Återinläggningar är dyrare än arbetsterapinsatser direkt.

Vill du läsa mer om värdet av arbetsterapi så kan du följa på Twitter ämnet #OTdistinctvalue Där finns ibland en hel del matyttigt.

Jag som nyligen hamnat i Baltimore och Johns Hopkins University ser med glädje framemot att följa utvecklingen av hur vi också vetenskapligt kan bevisa att arbetsterapi är viktigt både för individens livskvalitet och samhällsekonomiskt. Det finns många förespråkare av arbetsterapi från Baltimore som inte är arbetsterapeuter själva. Två riktigt spännande Twitterkonton att följa är Laura N Gitlin via @agingcenter och Sarah Szanton @sarah_szanton. Det kommer nog bli en hel del framöver i bloggen om dessa två forskare eftersom det är på deras center som jag gör min postdok, men kolla du in på egen hand redan nu. Vi kan aldrig få förmycket bevis för #OTdistinctvalue.

 

Uncategorized 0

Vad gör du på jobbet egentligen?

Tja, det är en bra fråga. Jag bekantar mig. Bekantar mig med kuben, huset och närmiljön. Denhär veckan har jag tillexempel hittat trapphuset, så jag slipper åka hiss hela tiden. Väldigt pedagogiskt står det vid varje halvtrappa hur många steg man gått. Allt för att motivera till rörelse i ett ganska stillasittande hälsohus. Jag bekantar mig med mina kollegor, vilket går ganska långsamt eftersom jag träffar de så väldigt sällan. Men de verkar trevliga. Känner väl igen mig från Lunda-jobbet, ibland orkade man inte vara social och pratsam när det tillfälligt kom nån ny från något avlägset land. Det gör det ju så ofta i denhär branschen… Jag bekantar mig med forskningen som pågår här, för att förhoppningsvis ha en reviderad plan för mina projekt i slutet av oktober. Jag intervjuar datainsamlare, läser kilometervis med artiklar, försöker förstå dataset och deras kodböcker (det går sådär!).

Det är väldigt skönt med en lugn start. En start med mycket tid för att tänka och tänka om. Det har jag inte varit bortskämd med på länge, och såhär i uppstarten av något som sen ska utföras under tre år så krävs det ju lite tankearbete först. Men det känns väldigt ovant. Är rätt säker på att detta är en övergående fas – så jag ska passa på att njuta så länge det går. O sen ska jag sätta tänderna i nån riktigt maffig databas och göra statistiska analyser så att det blixtrar om det! 🙂

Lundarbetet gör sig fortfarande i viss mån påmint. I veckan fick vi veta att manuset jag, Lisa Ekstam och Afsaneh Taei jobbat på under en längre tid är accepterat för publikation. Hääääärrrrlittt! Artikeln handlar om bostadsanpassningar, och hur partnern till den som sökt en bostdsanpassning uppfattar att få sitt hem anpassat. Men den kan jag berätta mer om när den finns i tryck! Det är för övrigt min första artikel utan någon av min handledare – och det är ju viktigt för mig i mitt skede av den akademiska karriären.

son-hosue son

JHU School of Nursing – på fjärde våningen sitter jag…

son-cube fish-tank

…i the fish tank. 🙂

Uncategorized 0