Så e jag ju förälder också… del 1

Ja, att åka iväg på postdok utomlands som 40-åring med familj och skolbarn är ju onekligen annorlunda än att sticka iväg då de flesta gör det. Kanske 10 år tidigare rentav. Kanske med sambo och ett dagisbarn. Kanske ännu tidigare som singel. I mitt ämne, arbetsterapi och hälsovetenskap är det inte så vanligt att man åker iväg på postdok överhuvudtaget. Jag tror det beror på fler anledningar. En anledning är att traditionen inte finns. Andra kan vara att många i vårt ämne är kvinnor och att man doktorerar lite senare dvs. har en rotad familj att ta hänsyn till. Jag tänkte skriva ett par inlägg om hur det är att vara förälder och åka på postdok utomlands. Detta inlägg handlar om att överhuvudtaget ta beslutet att åka. De andra två om hur vi fick förbereda lite annorlunda eftersom vi har skolbarn, och om hur jag försöker få ihop rollen som postdok med rollen som förälder.

Min man och jag hade länge drömt om att prova på att leva utomlands en period. Få känna hur livet är någon annanstans! När vårt första barn bara var några månader fick min man avslag på sin postdokansökan. Jag måste erkänna att jag var lättad. Jag ville inte åka. Inte då iallafall! Jag ville vara nära BCV, mamma, min syster, den svenska sjukvården mm mm. Med ett barn som gjorde att hela livet kändes nytt och oförutsägbart ville jag INTE flytta iväg till något ännu mer oförutsägbart. Tiden gick. Vi fick barn nummer två och barn nummer tre. Min mans karriär utvecklades, vi blev alltmer rotade in i vår lilla by med dagis, skola, barnens kompisar… Jag doktorerade och vi pratade hela tiden om att jag skulle söka postdok när jag blev klar. Men vi visste ju också att det var hiskeligt svårt att få anslag. Konkurrensen är ju väldigt hård. Så när jag fick veta att jag fått anslag från FORMAS för två år i USA – då tittade vi på varandra med panik i blicken. -Hjälp, vi ska åka!! – Hjälp, vill vi VERKLIGEN detta?

På jobbet var det klang och jubelsång, grattis och ryggdunk! Hemma var stämningen något mera pressad… Men visst ville vi åka, iallafall jag och min man. Vi fick besked 9 månader innan vi skulle åka. Vi berättade för barnen på söndagen efter vi fått veta. Och de kan fortfarande berättade i detalj, var vi satt, vad vi fikade på, vad som sades och hur de kände. Ett minne som etsade sig fast… Vår då 10-åring jublade, vår 7-åring förklarade att hon inte tänkte gå en enda dag i skola i USA om inte pappa var med hela tiden. Vår yngsta, 5-åringen, sa ingenting… Det visade sig att 9 månader var en lååång tid för barn att behöva vänta… Om jag skulle kunna göra om det skulle jag gärna berättat senare, men å andra sidan, hur undanhålla något sånt här från barnen när alla andra vet runtomkring?

Nu såhär i “efterhand”, nu när vi är iväg, kommit på plats och landat i en ny vardag, vet jag att vi hade väldigt lite att oroa oss för. Barnen anpassade sig förvånansvärt lätt (iof med ovärderlig hjälp från nyfikna klasskamrater, specialundervisning i engelska och en fantastisk skolledning).

Jag tror nu ännu fastare att vi ger våra barn en ovärderlig gåva genom att åka iväg. Ett nytt språk, massor av äventyr och semestrar, stärkt självförtroende, nya vänner och lärdom om att alla människor och platser inte fungerar som vår lilla by hemma i Sverige. Jag är stolt över att få ge en sådan gåva till mina barn. En annan bonus har varit att vi blivit tightare som familj – syskonen är tightare, och vi har mer tid som föräldrar att umgås med våra barn. Vi lever inte ett lika inrutat liv här som i Sverige och det känns bra.

En anledning till att jag sökte postdok var att det skulle underlätta för min fortsatt karriär inom forskningen. En annan anledning var nyfikenheten på att lära mig nya saker och prova på en ny arbetsplats. En tredje anledning var att få prova på livet utomlands med min familj. En fjärde, att få visa barnen att världen inte ser likadan ut överallt. Som arbetsterapeut, forskare, fru och mamma var de två sista anledningarna precis lika viktiga som de två första – om inte lite viktigare… 🙂

Om postdocinaging

En arbetsterapeut med doktorsexamen på väg ut i vida världen. I augusti 2016 väntar ett tvåårigt postdocprojekt om boendefrågor för äldre vid Johns Hopkins University i Baltimore, MD i USA.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Skriv en Kommentar

* Obligatoriskt