Postdoc in aging and housing

Ett projekt kring boendefrågor för äldre i USA och Sverige

Utsatta områden och jag

Gick mot parkeringshuset. Jobbat lite längre än vanligt, klockan var lite över sex. Mörkt och öde ute på gatan. Tog inte upp mobilen när den vibrerade. Vakterna som precis som vanligt stod utposterade vid varje gathörn huttrade under sina mössor. Höll långt till höger på trottoaren för att släppa förbi en man som passerade. Såg han skum ut, eller var han bara kall och påpälsad, som jag? Såg ingen ID-bricka, så tog det säkra före det osäkra. Sätter mig i min miljöbil och puttrar iväg norrut genom östra delarna av Baltimore. Eftersom det är senare än vanligt, är det inte den vanliga kolonnen med miljöbilar och SUV:ar som kör ut ur stan. Vid ett rödljus ser jag ljuskäglan från en helikopter, verkar intresserad av nåt längre fram på gatan. Två mötande svarta bilar gör en 180-sväng och sätter på sina blåljus. Ser fler poliser komma från andra håll. Ingen använder sirenerna. Det blir grönt och vi börjar rullla. Ser 6,7 polisbilar en bit fram stå helt tysta i min vänsterfil och uppe på trottoaren. Ett tjugotal personer står på trottoaren, omringade av bilarna. Jag svänger ut i högerfilen, rullar förbi med lite högre puls än vanligt. Gasar på i nästa korsning och sätter på ’Baltimore Country Music’ på radion. I Baltimore skjuts i snitt två personer varje dag, och i snitt en dör. Offren är i princip aldrig vita kvinnor med miljöbil. För vi lever i en parallell värld. Parallella världar på samma plats. Mycket konstig känsla. Varje dag skakar jag det av mig innan jag stiger ur bilen på uppfarten vid mitt hus, men ibland sitter känslan kvar längre än vanligt… Måtte inte Sverige tillåta att klyftorna mellan grupper växer! Det. Måste. Vändas.

mars 1, 2018

Inlägget postades i

Okategoriserade

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *